ken mll F., liksom de flesta af våra. yngre skådespelerskor, särdeles de, som utgått från kongl. teaterns elevskola, bildat sig. Det vore väl om de kunde frigöra sig från detta inflytande — som hos mll F. är märkbart i ställning, i gester, ofta äfven i uttal — och i stället att vara kopior efter originaler;som alls icke förtjena att gälla såsom mönsterbilder; bjöde till att blifva sjelfständigt-skapande artister. Ingenting alstrar så lätt en länge fortfarande missriktning i afseende på scenisk -framställningskonst, som då en skådespelare eller skådespelerska. hvilken lyckats få några favorit-gester applåderade och upphöjda till bevis på gemialitet, sålunda tagas till förebild af andra, som bjuda till. att med samma -medel-uppnå samma resultat. Det kån dock icke nekas, att frestelsen i detta hänseende är stor, då man understundom — och det var fallet ärven med mll Forssmans speli detta stycke — finner en del af publiken uppmuntra just de misstag och öfverdrifter, Hvartill skådespelarne af sådan anledning göra sig:saker. Fru Agardh var en försvarlig Crechenz, mll Hammarfeldt en liflig vallflicka, emellanåt kanske alltför liflig ochtörlig, hr Pousette en ganska värdig landtprest, endast något för mycket-teatraliskt accentuerande kraftorden i sitt samtal med skurken Mathias. Styckets båda komiska röler, en klockarey äfven idkande krognäring, och en kettilflickare, som vandrar från gård till gård med sqvaller, voro öfverlemnade, den förra åt br Lagerqvist, som uppbar den berömligt, den sednare åt hr Agardh, som tyckes på Mindre teatern till hvad pris som helst skola framställas som komiker, fastän hans bemödanden att tillfredsställa -de..anspråk, man har på en sådan, slå så ogynsamt ut, som nätt upp är möjligt. Hr Österberg slutligen är en rätt försvarlig landstrykare och bof, och till och med hans fall baklänges från klippan sjelfva knalleffekten 4 Pjesen.— utfördes med en natursanning, som kommer åskådaren att rysa för hans ryggknotor, ehuru man visserligen ögonblicket förut sett honom, förlåtligt nog, jemka sig i den ställning, som skulle göra fallet minst halsbrytande. ! : Mot sceneriet skulle kunna anmärkas, ati kyrkan och krogen blifvit bragta något när mare i hvarandras grannskap än som torde varit alldeles nödvändigt, likasom att er Klostercell med höga hvälfda fönster ock förfallna murar användes till hvardagsstuge li mor: Monicas nyuppbygda hus. Deremo I var ett nytt plagde ap, med snötäckta fjel lar, från hvilkas toppar den nedgående so lens strålar småningom försvinna, särdeles vackert och effelktrikt.