Mosenthals skådespel s ynes tydligen hafva a blifvit framkalladt utaf det bifall som itill-1, fallit Aucrbechs. Sebwarzwalder-byhistorier.., hvilka framträdde som, en helt ny genre utij l i Tysklands sköna litteratur, och genom denj; trohet; hvarmed de skildrade Tandtfolkets seder och bruk, blefvo öfverallt begärligt lästa: Men dels är det att märka, att Auer-, bachs skildringar äro sanna: efter naturen, dels vinna de genom det konstnärligt utförda staffaget ett intresse, som vid det sceniska arbetet helt och hållet -bortfaller. För att gifva en bild af folklifvet fordras otvifvelaktigt något mer äh framställandet. af åtskilliga figurer, iklädda bonddrägt och. ätande mjölk ur träbunkar.: Ja, det äricke ens nog att hänga stuguväggen full af liar) och räfsor och låta koskällan pingla i fjer-1 ran. Det fordras derjemte, att ha.sett och begripit folkets lif, att ha gjort sig förtrogen med folkets föreställningssätt och : idegång, med dess sedvanor och dess sätt att gifva uttryck åt sina tankar och sensationer. 1 Eljest får hela tillställningen lätteligen prägeln af en maskerad, i hvilken åtskilliga s. k. karaktersmasker klädt ut sig, den ene till bondgosse, den andra till bondflicka, en tredje till bondgumma 0. s. v., men der allesammans icke äro bättre inme i sina rolJler, än att de hela tidem föra en sirlig .salongskonversation, huru mycket de än bjuda? till att i sitt tal iiblanda en och annan landtmannaterm, som de råkat uppsnappa. Så Å dant är ungefärligen det intryck man erfar aff det här ifrågavarande stycket. Hr Mosenthals försök att skildra . folklif har icke slagit stort bättre ut, än om en äkta landkrabba — 4t. ex. en parisare, som icke sett annat vatten än Seinen, eller en stockholmare, som på sin höjd farit till Djurgården å den ena sidan och till Drottningholm å den andra, företoge sig att skrifva en sjöTIroman och beskrifva en storm på hafvet. I Man skulle visst icke sjelf behöfva vara sjöÅ man för att se och känna att en sådan författare ingenting vet och ingenting begriper rörande det ämne han behandlar, talade han. än aldrig så mycket som skyhöga vågor och yrande saltskum. Denna obekantskap med folkets inre lit förråder sig hos de uti ifrågavarande stycke framträdande personligheterna alltmerisamma mån som de mer ingripa i handlingen och följaktligen mera måste framställas tänI kande, kännande, talande. Så har det händt, att just hufvudfigurerna blifvit de mest misslyekade. . Denna Anna, t. ex., en kringirrande förtrollerska. som drager till sig alla unga bonddrängars hjertan, hon är en ro.manhjeltinna af den alldagliga snitten — en förklädd fröken, eller rede hele man behagar, undantagandes nemligen bondpiga, Ity af en sådan företer figuren icke ett spår. Sammalunda med den högsinnade och sjelf:Juppoffrande bondhustrun Monica och den deklamerande och känslosamme bonddränIgen Valentin. Om hon varit en godsegarinna ur de högre samhällsklasserna, han en fint bildad ung man, som af fattigdom nödgats .J ikläda sig en bokhållares eller inspektors apspråkslösa skepelse, och slutligen Anna, Jen olycklig, suckande guvernant — då hade det kunnat blifva någon reson i kombinatioIner och språk, men nu, då de skola spela allmoge, bli alltsammans endast uppstyltning, onatur, osanning. Relativt drägligast, o h i allmänhet taget tänkbara, äro deremot den gamla trotjenarinnan Orechenz och vallflickan Franzl.. Afven smeden Mathias är i I vissa scener icke illa hållen, enär det låter tänka sig, att en sådan kringstrykande sälle tillegnar sig en:tankegång och ett föreställningssätt, väsendtligen olika med allmogens; men betraktad i sin helhet, är äfven denna Tbild skäligen misslyckad, ty en sådan me diterande, :resonnerande och filosoferande skurk, en sådan mensklig Mefistofeles, som den författaren framställt i denne Mathias, torde under hvilka: förhållanden som helst Ifå anses ganska syllsynt, men lärer ingenTstädes förefinnas i de samhällsregioner, dem Mathias skall :antagas tillhöra. Men nog nu om karaktererna och beskaffenheten af det slags folklif, som här framställes. Hvad angår fabeln i stycket, synes den, tänkt i sin enkelhet och afklädd den Mosenthalska svulstapparaten, på det hela taget innefatta ett ke oäfvet stoff för konstTnärlig behandling, vare sig för scenon eller i en berättande form Detta har dock icke J hindrat författaren att under jägtandet efter Teffektscener skapa icke så få. uppstyltade och konstlade situationer; vi erinra exempelvis om det betlande barnets uppträdande, omedelbart. efter det ,presten. i sitt såmtal med skurken Mathias talat om makten i ett barns blick m. m. dylikt. Vi vilja icke ens; tala om-denfjerde akten, med sin krog tätt! invid kyrkodörren och gräl och tvister och I mortdbrantsplaner på kyrkovallen, ackomI pagnerade af orgeltonerna ifrån templet. Huvida historien om det bortröfvade barnet med det oundvikliga bandet om halsen får; skrifvas på-hr Mosentahls eller på den svenske hearnelarons räkning veta visicke rätt säkert. I en dansk bearbetning af stycket, hvilken vi haft tillfälle se, finnes åtminstone intet spår af-.hela denna temmeligen utanpå den öfriga handlingen liggande tillställning. Att under ett oupphörligt i uppstyltadt och svälstigt deklamerande lyekastramställa bilden af landtlig konstlöshet, friskhet och omedelbarhet, skulle icke lyckas ens för den största skådespelaretalent. Också hade åtskilliga af de här uppträdande tagit sitt parti och bjödo icke ens tillätt öfverskyla detmisstecknade i författarens bilder. Hos herr Kinmanson och m:ll Forsman fanns förutom kostymen, platt intet af landtbo,) hos fru Pousette högst obetydligt. Det var samma deklamation. samma pathos, sammaj