Adjunkten Torells mottagande i Gilleskaals prestgård i Norge. Göteborgs Handelstidning har från hr adjunkten O.. Torell mottagit följande berättelse om verkliga förhållandet med hans mottagande hos pastor Daae i Gilleskaal: Den uppsats om det bemötande min. hustru och jag erfarit i Gilleskaal.i Norge, som utan mitt medgifvande blifvit offentliggjord af.en anonymscinsändare, har pastor Daae besvarat:på ett sätt, som nödgar mig, så motbjudande det änär, att berätta det väsen tliga af nämde händelse. Sent en afton i September förlidet år kommo min hustru och jag, efter att hafva rest 4 mil under storm, motvind och störtregn, alldeles genomvåta till Gilleskaal :prestgård i Nordlanden, för att derifrån fortsätta resan med ångbåt norrut. Till vår ledsnad funno vi ej enligt förväntan ångbåten liggande i hamnen; utan måste antingen tillbringa natten under ö ae himmel eller-vända oss till pastor Daae med begäran om skydd för natten, en begäran som väl ej kunde anses obillig, då andra hus än den rymliga prestgården ej: funnos på mer än y, milsafstånd och pastorn tillika var expeditör för ångbåten. För att ej göra mera än nödvändigt besvär ämnade vilåta vårt båtfolk bedja någon af pigorna hjelpa oss utan att.väckafamiljen. Mot förmodan voro emellertid dörrarne öppna; och pastorn uppe, för hvilken jag höfligt framställde vår belägenhet. Väl bekanta med den stora välvilja hvarmed främlingar i Norge mottagas så af bonden som den hildade, och anlända under omständigheter; som äfven efter pastor Daaes skildring väl med skäl kunde anses ursäkta den olägenhet vi måste göra, hoppades vi att vår begäran ej skulle anses. obillig: ; Först fingo vi dock till svar att huset var full sedan qvarhöll pastorn oss på stående fot me ett långt och besynnerligt förhör. Jag uppgaf mig vara adjunkt vid Lunds universitet, hvarpå jag anmodades att tala latin till honom, tillspordes om jag talade de lefvande språken, hvilka fordringarne voro vid Lunds universitet uti döda språken till studentexamen (deraf pastor Daacs historia om boktitlarne) m. m. Min hustru fick likaledes å sin sida besvara en hop frågor. Huru oläglig denna vettgirighet än föreföll genomvåta resande, anade jag dock ej:att pastorn valde detta sätt att öfvertyga sig huruvida vi voro de personer vi utgåfvo oss för, helst den enkla utväen att begära se våra pass ej anlitades. Slutigen kom en piga, som -vi följde: till det omskrifna rummet uti en sidobyggnad. Det var ej Ssimpelheten: eller de nakna väggarne, som sårade oss, som kommo direkte från fjellbygden, utan det-en bildad man ovärdiga beteendet att kunnå till nattqvarter åt ett främmande fruntimmer anvisa ett rum, i hvars enda säng en karl låg och sof. Sjelfva pigan tycktes blygas: häröfver och anmärkte ti lika att vi behöfde något att ligga på. Jag svarade då, att vi ej kunde förblifva der och: anhöll att åter få tala med pastorn. Dörrarne voro nu stängda; på tillfrågan hvem det var insläpptes pigan, hvarpå de åter riglades. Sedan vi länge väntat i regnet, .öppnades ändtligen efter fortsatt banksudet och pastorn visade sig. Jag sade honom då rent ut min tanke om hans beteende, och begärde att heldre med min hustru få tillbringa natten i ett af uthusen än i det omnämnda sällskapet, och att jag för chefen på ångbåten skulle omtala huru yi blifvit bemötta vid en poststation: Tils lika lemnade jag honom ett visitkort från statsrådet Birch Reichenvald), under yttrande, att det väl torde kunna godkännas såsom ett tillfyllestgörande rekommendationsbref. Derutinnan misstog jag mig ej, en-säng bereddes på golfvet i ett annat rum, på begäran fingo vi tillfälle torka kläderna vid en eldbrasa, deremot nekade han att emottaga betalning, hvarefter endast den vanliga uppgörelsen med pigan återstod.. Innan jag om natten skildes. från pastorn, anmodades jag verkligen att i Sverge berätta: att när han fick veta hvem jag var, så erhöll jag hans bästa rum. Pastorn har sedan kallat detta yttrande uselt och meningslöst. Det må nu vara, men det är åtminstone TERS liksom hvarje här NR omständighet, hvilket je på min heder försäkrar. Deremot har jag vid ett annat tillfälle förklarat att den anonyme och för mig obekanta insändaren i Morgenbladet ej riktigt berättat denna sak, särskildt med afseende .på yttrandet att ingen svensk kunde göra ans råk på gästfrihet i Norge under nuvarande förhållanden. Vid ett par tillfällen, då jag i Norge omtalade vårt äfventyr i Gilleskaal, önskade norrmännen att det måtte offentliggöras: Detta motsatte jag mig, emedan jag ansåg alltsammaös vara en privatsak och dessutom Befarade hvad som också skedde, att det skulle färgläggas som en yttring af politisk ovilja. Jag är, såsom Göteborgs Handels och Sjöfartstidning uttryckt sig; fortfarande nog ifrig norskhetsvän, för att ej helst undvikabgifva anledning till sådana politiska utgjutelser som de, hvilka med anledning af denna Tustoria förekommit uti Handelsoch jöfartstidningen ) . Slutligen får jag förklara att jag anser onödigt vidare i detalj upplysa hvaruti den första anonyma uppsatsen varit oriktig eller hvilka af pastor Daaes uppgifter jag ej kan erkänna såsom sanna, samt att jag ej ämnar inlåta migi vidare svaromål. Warberg den 14 Januari 1861. Otto Torell. x) I Throndhjem hade statsrådet Birch Reichenvald godheten fråga mig om han kunde på rr sätt befordra min resa, Jag tackade och sade, att ett par visitkort från honom måhända kunde blifya mig till nytta. Derifrån, dessa kort, och jag hoppas ej hafva förfarit ogrannlaga, när jag begagnat ett sådant för att bereda min hustru ett anständigt bemötande. kx) Hvilka politiska utgjutelser? Den act 5 telse, som hr Torell åsyftar, lydde sålunda: AE Ran TE RSA ER ER RR Rå