Aftonbladet – 21 januari 1861, sida 2

på den stackars flickans oformliga kråka — drick !-— drick dugtigt! men för Guds skull icke mer än doktorn sagt, tillade hon och vände flickan fill. afmarsch. ; CAck mina vänner, sade Beatrix, när flickan var. ur. hörhåll, det derär ett sorgebarn, en stackars Jiten skatunge, som ej kunnat flyga ur boet, utan. som man måst taga ned med händerna, och för resten en verklig, vilde; ty förr än nu har hon aldrig sett mer än mor, fyra fattiga syskon och mig. CHvarifrån har du nu fått denna? frågade Adelgunda leende: Ack jo! det är en-tragedi, alldeles för lång och för ledsam att förtälja; allt hog: hennes mor är en af mina käraste vänner) och hon sitter allena i tryckande fattigdom med sina barn, , hvaraf. den här min skatunge är den äldsta, och sjuk och vingbruter är hon! En skicklig läkare har likväl sagt, att om hon finge dricka Carlsbader, skulle hon kunna blifvå bra, — och jag — tog det djerf.a beslutet att kuska in hit från landsbygden och göra mig och henne till ett verkligt godt och roligt brunnsspektakel, med fullt hus och hjertliga skrattsalfvor hvarje dag. Gudi lof, den stackars ungen märker det icke — och jag! — Men jag besinnar nu först att det är ovärdigt af mig att sitt: så här med denna sköna och eleganta arftagerska och dessa fiffiga och ståtliga herrar! Om Adelgunda. och baron Theodor ej hafva skämts för detta sällskap, så vill jag dö på att kunglig sektern gjort det. j detta sällskap borde jag dock vara fredad för. dylika hårda tillmälen, äfven on: min uppsyn.ej skulle förråda, huru orättvisa de äro, sade-Ernst verkligen ledsen. Förlåt mig; unge man, sade Beatrix och räckte honom vänligt sin stora, trofasti hand. ...FHan jä mig ut som ett äkta lejon eller ett dandyr ejon, med man, och allt, och sådana — hafva alltid varit mina värsta fiender, tills vi blitvib mycket bekanta, men det har ej inträffat med hvar tionde.4 ,Ack Beatrix! Huru skall jag nu få råka