Aftonbladet – 21 januari 1861, sida 2

Men slutligen sade Adelgunda: ?Du glömmer visst nu din brunngsdrickning för min skull, och det är ej bra.? Åh nej, jag dricker aldrig. en droppa; fast jag vankar här som ett seglande skepp?, sade hon i form af en hastig parentes, och fortsatte sedan det ämne de förut afhandlat. Adelgunda erinrade sig nu i hast, huru Bea: trix sjelf hade sagt sig här hafva gått som ett brunnsspektakel i tre och en half vecka, och detta, såsom hon nu äfven sjelf sade — utan att dricka. Men Beatrix afhandlade så roligt och så originelt en berättelse eller redogjorde för sitt framflutna lif, att Adel: gunda uppsköt att begära förklaring på denna omständighet. on fick den snart utan att fråga derom, ty rätt som alla våra fyra sutto inbegripna i det mest lifliga samtal, kom en halflång, rankig flicka, om tol högst tretton: år, i-svartgrå skinnkängor, för korta och trånga hvita mamelucker, en för lång och för trång urblekt klädning och en liten knäppschal, som hängde snedt å de små magra axlåtne; och slutligen ett lekt, sjukligt anlete, med hängande gula stripiga hårstrån på båda sidorna, en en mun, och ögon så klarblå, att man tyckte sig kunna se mört och aborre på deras botten. Detta lilla anlete var inhyst 1 den allra oformligaste, stora ljusgula kråka, hvilken. pjes var det största och märkligaste af hela: den lilla figuren, hvadar denna kom att se ut som en vägvisare med en tafla ofvantilloch en smal stång eller stolpe, som uppbar den. cKom hit, kära barn! aforöt sig Beatrix i halfva meningen, .så fort hon fick sö flickan. Jag har sannerligen glömt: s din lilla stackare. Men så har ju: en sådun.glädje, söm i dag, pu Huru är det med dig? ;e CHvad jag har letat rysligt efter moster sade flickan, utanatt älls tyckas bemärka de andra, ock nu Har jäg druckit tyra glas.t äJa mitt barnt, sade Beatrix och lade sin stora hand, beklädd med en gråbrun trådvante midt på den ros, som stod upp. midt