Ke bv DAL VOUCTCAHURIR dlilc ad MRSYE deh Tegnår, v. Beskow och Onkel Adam, deh man iskall förstå hvad vi åsyfta. Bland sväfvande uttryck vilja vi blott nämna det sätt, hvarpå förf. använder romantisk under: nya skolans: period. Han synes dermed åsyfta en form, roman-formen, Föret vid denna period upptager han ock Sverges förste romanförfattare, Mörk, som väl borde upptagits under den Dalinska. örf:s snabba ene förråder sig alltför myeket i behandlingen af de yngre ännulh Ibivande författarne, som få så der på enår höft ett. omdöme eller ock intet. För denh dumnige kunna så. de. jemförelsevis obetyd-un liga, blifva betydande, och tvärtom. Maniri Kanvrej begära att förf. skulle i ett arbetelv gent som hans upptagit alla våra förfat-ja tåre,: men vällkan man säga, att han ute-g Jat mera betydande, ja! någon gång ut-s ;härkte, för att gifva plats åt till och medåh Knappt kände: p Så sakna vi bland! reseskrifvare: v. Unge, ti Nikander, Rydqvist, Arvidson (äfven öfversät-Ås tare af Ossians Sånger), Ch. Andersson (ill Åfrika), Snellman, P. Uls. :Kernell; bland m-1 1 storiei: Styfe; bland vetenskapsmän: Mos stunder, Zetterstedt, Gyllenhaal;: J. .G. Richert; 1e bland; filosofer: Sam. Grubbe. E...A. Schrö-1b der, Ernst: Kjellander; ;S. Boström, upphofvet, ill.den nu vid akademierna allen fiIbsofi; bland statistiei: af Forsell: och Tham; bland arkeologer: J. H, Sckröder; politiska ikriftställare: C. H.. Anckarsvärd, Askelöf, G. Hjertay Svedbom, Bergstedt; romanförfatdt tarex Crusenstolpe, . fru. Schwartz; estetiskt verksamme: L.. De Geer, A.W, Sillen; Ol. Eneroth, V.. Rydberg, C.1G. Strandberg, m. fl. . Men vi hafva varit utförliga nog. ; Vigten af. ett arbete med det syfte, som G. H. Mel18 fflitteraturhistoria, -äfvenså det. sätt, varpå det utarbetats, ha. tvungit oss der-, ill. Man har hittills alltför slappt behandiat dylika. arbeten. Skulle vi ej nu kunna vakna uppy för att på allvar begära och fordra något bättre ? Emellertid se vi häraf, att hvad vi hittills erhållit i litteraturhistorisk. väg ej uppfyller de anspråk, som vi. billigtyis kunna hysa. Måtte vi snart få ett arbete, som är saken öch oss sjelfva rätt värdigt! RB. H. REAR AN frå flanamor. Roman af Herman Bjursten. (Stockholm. J. J. Flodin. 1860.) i (Forts. fr: n:r 10:) Vi ha i det föregående i Korthet skizaerathjelten och hjeltinnan uti denna toman och sökt genom ett och annat af deras bedrifter och yttranden karakterisera deras halt och väsende i sedligt öch esteäskt hänsende. Vi omuämnde slutkatastrofen, som i och för sig är så vidunderlig, att den tillräckligt karakteriserar hela boken, och att mången, som läste densamma ensam, lätt skulle kunna föreställa sig att den utgör blott en bitter ironi. öfver hela denna art af författareskap. Trogen det sätt, hvarpå han lefvat, dör målaren, nåturligtvis med ett citat i munnen. Kunde man väl uti en parodi på de gröfsta öfverdrifterna och galenskaperna uti det franska romanväsendet hitta på någonting mera befängdt lyckadt, än att ta älskaren med gift i kroppen måla sin älskarinna med en dölk i bröstet och samti digt deklamera Atterböms Hårda bädd — hulda bädd, Hur ljufligt att dö i ditt sköt! Öch nu kommer löjligheternas kulminationspunkt, hvilket turist af författaren uppfattas såsom höjden af det sublima, att nemligen målaren med giftet i sinainelfvor, då han ser sin älskade med ,dolken i bröstet, slår sig ned och efter den modellen målar en odödlig bild?, Då lyckas det honom att imitera dödsuttrycket i hennes ansigte. Kan man tänka sig en mera bortkommen och dåraktig fantasi, kan man länka. sig . en vämjeligare uppfattning al konsten? Kan en författare, som. sysslat åtskilligt med litterära arbeten, verkligen föreställa sig att konsten utgår från sådana krampryckningar, att det sköna kan vara ett resultat at konvulsiviskt vanvett, att ett konstverk af odödlig skönhet kan skapas i sjelfmordets ögonbick? 124 sidor af boken återstå, för hvilkas innehåll vi ieke närmare redogjort, men hvilka vi äfven kunna genomgå, ifall det skulle vara nödigt att ådagalägga huru förfatlaren hopat den ena löjligheten och onaturligheten på den andra. Vi böra sanningen till ära tillägga, att boken innehåller en. burlesk, ganska väl tecknad scen, ett rendezvous mellan hofmarskalken och kökspigan. Arbetet i sin helhet är, såsom vi ha sökt visa, affekteradt och osannt, och det är tillika i sedligt hänseende lågt och oädelt. Om man skulle vilja uppsöka en grundide uti ett arbete, som är så blottadt på idelalitet och ider, så skulle densamma väl ligga uti framställningen af det berättigade uti ett förhållande, som har sitt centrum uti ett sjelfmord, begånget för attundvika uppfylla ett gifvet löfte, och ett annat begånget för att följa. exemplet. Då så väl den sanna qvinligheten som det äkta mannamodet firar sin triumf deri, att, trofast mot sin lifsid, bära det öde. som ens egna handlingar be-. redt en, är .det just Ogre och va heten, som genom sjelfmordet söka att fly undan fullgörandet af sin pligt. Vi vilja gerna trö, att det icke;är någon ond mening, utan blott en estetisk och moralisk slapphet, som låter författaren i! denna bok försvara lögn och falskhet: Lögnaktiga äro karaktererna och situtationerna, lögnaktig hela lifsuppfatthingen. Men a det då skäl — kan någon anmärka — att offra så mycket krut på döda kråkor,! att uppehålla sig så Jänge vid ett ar bete, ; som ur alla synpunkter är så underhaltigt? Detta är visserligen sannt;is Porse RS BR Ang ar Sf NPSER FRIIS RR st terra a TE ot sd tad REL tat IE a tr RS RR ER AA SK KA — RR