Aftonbladet – 18 januari 1861, sida 2

hvem han var, och vi skiljdes åt som hederligt folk, och sedan undvek jag honom i-flera år, tills både hanöck jag glömde alltsammans. ; Här slutade den gamla och det med en liten suckjicbevisande att Hon än i dag ej glömt alltsammans; — PTycker tant, att hans son liknar honom något? XHans-son! Jag har aldrig sett hans son. Jag har så kommit ifrån allt, som rör honom, helst sedan han sjelf dog för en tjugo är sedan. Hvar har han någon son? Huru känner du honom? Kors! tant lilla, det var just hans son som satt bredvid tant, den der unga kunglig sektern; som tant tyckte så Bra om. Var det-hans son? sade den gamla och satte sig upp i sängen med en sådan liflighet, att man då allrabäst kunde se, huru minnet af-den första kärleken ännu stod inristad — med oförgätliga runor i det sjuttioåriga hjertat.t Hörde inte tant, när generalskan presenterade honom för tant?Z Nej men gjorde jag ej! Om min goda hörsel: någonsin sviker mig, så är det just när mani hast säger ett namn eller titeln, helst på de der unga, som aldrig bry sig om mig; och jag icke om dem, och om du mins, så frågade jag dig der i båten sakta, hvad han var, ty jag ville-göra honom en liten komplimang för sin politesses :Så-å! var det verkligen hans son? Ja rösten, figuren, till och med an sigtsdragen påminna sannerligen om honom. Jag mins att det var något som frapperade mig hos denvunge mannen, och som ett par gånger kom mig att tänka tillbaka till min ungdom; men jag trodde det varjsjelfva båtfärden. :Kors,vatt han just skulle vara hans sön! !