Aftonbladet – 18 januari 1861, sida 2

dig som skulle du aldrig tänka på att vilja gifta dig, och det är ju ändå vår bestämmelse och vår enda verkliga lycka. Ibland; fortfor hon lätt suckande, kan det väl, helst när man icke har några barn, vara en måttlig lycka, och för mången är äktenskapet visst en ren olycka, en verklig fasa, men — detta bör väl ändå vara och anses som sorgliga undantag, och du — min Adelgunda — du, som så oändligen väl passar till hustru, maka och moder, — du måste bestämdt gifta dig. Säg mig Seg du har väl icke alldeles satt hela tanken derpå i litanian? Nå, svara rig uppriktigt derpå. Efter tant fördrar ett uppriktigt svar — så måste det äfven blifva ett nej — men ett ganska vilkorligt nej likväl.4 Nå, då är jag ändå nöjd! återtog den gamla med glad röst. Du har således ej totalt slagit ur hågen att göra ett konvenabelt parti, och när så är, då vet jag hvem som passade dig excellent, och som är på det allrahögsta enchanterad i dig, och som har allt, ja allt för sig utom rikedom, och som... SsAck nej, min goda älskade tant?, sade Adelgunda och lade sin hand ömt på den gamles läppar, tala ej mera! Gör mig icke ett förslag, som jag nödgas afslå. Jag vill icke att dessa älskliga läppar skola yttra en önskan, ett råd, en välvillig uppmaning, till hvilket allt jag måste säga nej, ty mitt lifs välfärd beror derpå. I allt annat, ja äfven om det stred emot min öfvertygelse och min , smak, ville jag så gerna rätta mig efler den, som alltid varit så hjertligen god mot mig, och som jag älskar och värderar högre än någon. Men blott icke i detta, och derföre, goda söta tänt, låt oss aldrig tala derom, det är tusen gånger bättre, än att kosta ord och vederläggningar på något —