Aftonbladet – 18 januari 1861, sida 2

Hvad tycker tant om honom?4 frågade Adelgunda metl så mycken likgiltighet, som kunde samlas ihop. Bra, mycket bra! Han var just som en ung man comme il faut bör vara, god ton, god takt, gentil tournur och ser ovanligt bra ut, nästan ända bättre än fadern. Men, tillade hon likasom litet småflat, att så länge och så lifligt ha uppehållit sig med detta ämne, vi komma ifrån vår egentliga diskurs. Hvad var det du eller jag ville bevisa så solklart? Jo, min lilla tant?, sade Adelgunda leehde, det vår jag, som ville bevisa tant, att jag nu vid mina snart tjugunio år borde af alla, och mest af tant, som så väl känner mig, betros att sköta mig sjelf och vara, som man säger, mitt eget förkläde. Icke ens allmänna omdömet skulle deraf stöta sig, helst om tant, som bäst af alla kan. bedöma mig, visar mig och andra, att tant tror mig fullt ega förmåga dertill. Just detta skulle göra mig ännu säkrare för sqvallrets ormtunga och malicens udd. Och egentligen taladt, — nog hat tant fullt förtroende till mig och mitt sätt att uppföra mig, eller huru? Nog vet tant, att jag icke har, och att ingen i verlden tror mig om att hafva hvad man fordom kallade — amanger, — och att jag icke har tycke för någön viss person, det bevisar jag bäst derigehom, att jag icke gifter, mig, 1y nu d: förmögenhet och — jag kan ulzu kärlek säga det — med mina yt t ner, vore det Knappast tänkbari,, Mt jag sEulle gå Och sucka förgäfves. Är detinte sant, tant lilld? Ack jo! du kan verkligen ha rätt! och jag skall icke vakta dig och din dygd som en drake, sade tanten belide; Emen vet du! just det gör mig stor sorg, ätt du. talar om