Aftonbladet – 17 januari 1861, sida 2

sådana ämnen, som hon icke ville hafva afhandlade, och det ofta med ett hastigt, alldeles oöfverlagdt utfall af den mest oväntade sort. Så var det nu, och nu var man munter och glad, fastän i månsken, då man annars vanligtvis sällan skrattar och skämtar. Morgonpl nen gjordes fullkomligen upp, såsom Amelie föreskrifvit, och hon tog på sig allt ansvaret. on hade anat ganska rätt. Carl Edvard stod vid kajen, och dertill grefvinnans och Adelgundas egen betjent. Tant har fruktat att grefve R. skulle enlevera dig, sade Amelie sakta, och tåget började att draga sig åt Drottninggatan till, sedan man sagt farväl till många af sällskapet, hvars: vägar lågo åt helt annat håll. Theodor förde Adelgunda, och Ernst gick på hennes andra sida. När skall jag nu återse er?4 sade Adelounda, till honom, för att få honom att tala, ty han hade varit en alldeles stum åhörare, nästan under hela hemfärden. När fröken detlönskart, svarade han. Bra sagdt! sade Adelgunda, ty ni vet mer än väl, att här i Stockholm får jag inga önskning:r hafva. CMen så många flera när ni återkommer till Almvik, sade Theodor, och jag skulle väl gerna vilja veta huru dessa sågo ut. 4Jag med, hviskade Ernst knappt hörbart. Adelgunda rodnade i natten och kände sin arm darra. ; Theodor såg på henne, djupt eftersinnande, kunde likväl ej se hennes rodnad, men — kände den — eller förstod den af den darrande handen och armen. Entystnad följde, och hvad de tänkte alla tre — det veta de sjelfva, men ingen annan. Man tog godnatt vid trappan, och Adelounda sade till sin betjent, att vara tillreds kl. 6 morgonen derpå. för att följa henne. Bra, min flicka!4 sade generalskan, du oör hvad du kan för att i förhand blidka din gamla hederliga drake, ty det är ändå