Aftonbladet – 17 januari 1861, sida 2

inväntade något svar på sin fråga. Det såg likväl icke så ut i början du kom hit. Jag såg dig på en stor ding för omkring fjorton dagar sedan hos exe. W., och då såg du ut som tänkte du: Här är bra odrägligt. Måtte mitt tålamod stå mig bi, tills det tar slut.4 Ja minsann, log Adelgunda, du har ej orätt! Jag har pinats som en mask i dessa stora kammarsamlingar, men Stockholm har tagit en helt annan sväng sedan jag fick svänga mig i fria luften. Och bland fria och glada menniskorX, sade Theodor halfhögt, ty detta -kotteri måste man medgifyva är ett bland de angenämaste i vår stad. Adelgunda nickade bifall och Amelie fortfor: Ja, nu måste du icke så der packa in dig med den gamla goda tanten, onkel Clas och presidenten, än mindre låta kammarherrn, som nu galopperar som bäst på sin Camilla och som jag slår vad står oss till mötes nere vid Gustaf III, låsa in dig och taga nyckeln sjelf, utan nu måste du hvar dag af dem, som äro qvar, vistas ute. coh se dig om i och omkring vår :stad, ty det förtjenar den sannerligen. Till en början får du lof i morgon bittida komma ned till Carl XII:s torg, just icke, fortfor hon skrattande, så mycket för att skåda naturen, som icke mera konsten; ty konst är allt dernere, på dessa vackra sommarmorgnar; utom dultva solskenet eller regnet, ty vi hugnas med båda delarne. Jo tyst, deruti är äfven litet natur, att när det regnar, dryper det ned från taket i salongen, men. annars är det hela verkligen ett konstkabinett, roligt nog. att skåda. Konst id vattnet vi slicka uti oss, och bat: en vår får du der, se, ty våra c6lebriiewr haiva on en. särdeles tro på detta vurmu och källa fluidum, och man får der se. dem med sina morgonfysionomier, hvilka. välj egentligen skulle vara de äkta. Men nu pratar jag så -mycket-dumt, i minnet af alla dessa anleten, som gapa öfver blå