och som gifvit mig en klav huru jag skall kunna roa och glädja henne på samma gång som jag önskade att böja hennes vilja 1 jemnbredd med min — i sådant som angår Mig sjelf. id dessa ord kastade Ernst en genomträngande blick på föremälet för ett verkligt afguderi, ty dertill hade hans kärlek för Adelgunda i dag vuxit. Han var ännu dandy i mycket. Leoparden fäller dock aldrig helt och hållet sina fläckar. Ernst kunde ej utan förtjusning se Adelgunda så firad, så omtyckt; ty i denna fria och glada krets, sådana det linnas många, många i det goda Stockholm, hade till och med fruntimmerna uppstämt den främmande damens lof. Adelgunda var äfven vida mera hemmastadd såhär i gröngräset än i de stela, af turkiskt rökpulver doftande salongerna, der hon visserligen ganska väl fyllde sin plats, men der hon aldrig i längden ville atvt den. När Ernst blickade på henne, då hon sade sig önska att kunna sätta den goda gamlas vilja likstämmig med sin, mötte han äfven en blick från Adelgunda — och Theodor märkte dem båda. Hemfärden var ändå långt skönare än bortfärden: Vattnet låg der som en spegel och månen kastade klara strimmor, som mångdubblades af de små krusningarne för årtagen. Staden låg så tyst och vacker framför de hemåt roende. Den vitinade icke nu om oro och larm och om äflande hos hvar för sig af dess innevånare, utan den låg så högtidligt lugn på den vackra lördagsaftonen och speglade sina torn i den klara vattenytan. Adelgunda satt försänkt i tankar. on hade till en början verkligen vantrifts i Stockholm. Nu var det helt annat! Nu fann hon allt så skönt, så själ-fullt, så upplifvande, Hon tänkte på huru många bekantskaper af värde hon gjort, och att hon spart, ja om några få dagar skulle säga dem alla farväl, kanske för alltid, och återvända till sitt goda, lugpa, trefliga hem, som varit henne så kärt, ja, just