STOCKHOLM iden 17 Jan. Våra läsare känna den alltmer och me hotfulla hållning, som Tyskland på sista ti den antagit mot vårt gramnrike Danmark: Ännu allvarsammare synes saken ha blifvit sedan Preussens nye kovung, i det trontal, hvarmed han förstå gången helsade landtdagen, gifvit tillkänna att stridigheterna med Danmark nu: skola bringas till afgörande. Det måste under sådana omständigheter vara af intresse att känna den mening, som i ardra stater gör sig gällande beträffande den å bane varande tvistefrågan och befogenheten at de anspråk, som å tyska sidan tagas till förevändning för demonstrationer och inblandningsförsök. Af den halfofficiella artikel i Berlingske Tidende, för hvilken vii förgår redogjorde, kunde man sluta, att engelskå regeringen i allmänhet gillar danska regeringens-åsigter och anser tillfyllestgörande de medgitvanden, till hvilka danska regeringen förklarat sig beredvillig. Att den allmänna meningen i England ITikaledes anser de tyska anspråken öfverdrifna och orättmätiga, finner man af en artikel i Times; som på det allvarligaste varnar den nye konungen i Preussen att icke understödja ett tyskt anfall mot Danmark. Artikeln börjar med en öfversigt af ställningen i Preussen vid tronombytet, erinrar om det myckna goda och nyttiga, som -den nye konungen har tillfälle att uträtta; samt uttalar den förhoppning att han äfven skall göra det och att preussarne skola kunna räkna en ny epok från år 1861. Men derpå fullföljer tidningen: Och likväl förspörjas rykten, söm gifva oss anledning att betvifla den nya regeringens lycka. Det berättas, att konungen, som för de öfriga tyska makterna framlagt rinddragen af sin politik i afseende på den anska frågan, mottagit försäkringar om understöd af demalla, Österrike inberäknadt. Såsom vänner af freden i Buropa skule vi mycket beklaga:-om Preussen återupplifvade denna tvist. Någonting mer olycksbringande för Tysklands anseende och säkerhet kunde icke bringas å bane, än ett förbund, åsyftande ett anfall på en liten stat, stående högt i verldens aktning, fast besluten att öra motstånd. och viss att icke sakna unerstöd af mäktiga bundsförvandter. Denna fråga bhar:i flera år varit föremål för: den offentliga diskussionen, och föga nytt är att säga derom. Hertigdömenas uppresning för 13 år sedan understöddes af Preussen, under inflytande af åsigter, lika fantastiska som de, hvilka någon tid derefter föranledde konungen att mottaga den tyska kronan. Olyckligtvis för furstendömena underblåstes deras förhoppningar af en monark, som icke hade beslutsamhet nog att förverkliga dem. -Den första tvisten uppstod af :anledningar, hvilka nästan alltid förefinnas då två. folk af olika stam och språk lefva under samma spira. Tyska folket gör nu mycket-buller af klagomålet, att de danska staterna äro centraliserade och Holstein förhindradt från uppfalländet af sina förbundspligter... Öfver Slesvig har Tyskland inga rättigheter, och om tyskar finnas i detta danska hertigdöme, äro deras klagomål icke en politisk, utan en känslofråga. Enligt hvad vi tillförene haft anledning framhålla, kunde Preussen på intet sätt öka Tysklands militära makt genom att sända en kontingent mot Danmark, medan å andra sidan det torde, genom ett fredsbrott, blottställa Östersjöhamnårnes alla kommersiella intressen och ruinera hälften af Tysklands handel: Neutralitetens bibehållande är den största tjenst Preussen: kan göra Tyskland; och denna neutralitet skulle sannerligen icke: en enda vecka respekteras af någon sjömakt, om konungens trupper, under hvad förevändning sony helst; ryckte i fält mot: en vänskaplig , makt. Si Med afseende på de underordnade omständigheterna, vet ehhvar, som gjort sig besvär att taga reda på denna sak, att flera bestämmelser funnits och ännu finnas, hvilka tyskarne betrakta såsom förnärmande. När stan alla dessa angå användningen af danska, i stället för tyska. språket vid vissa till kyrköoch uppfostringsväsendet hörande fall. Det är samma klagan, som föres i flera af våra kolonier och som underhållit missnöje på Cap, på Mauritius, och som vi nödgats försona i Nedre Canada, ehuru sådant varit förbundet med mycken olägenhet. Vi iro fullt och fast, att det ultra-tyska partiets jemmer i detta afseende är mycket öfverdrifven; och hvad angår en annan klagopunkt, den om danska embetsmäns utnämning i hertigdömena, så är det endast samma skrik, som förnimmes från hvarje provins mot hvarje hufvudstad. Tyskarne ha i denna fråga hvarje opartisk stats känsla emot sig. -Vi önska visserligen lika litet