ora. Carl Edvard är bättre än många, men ör Adelgunda är han icke god nog. Ernst deremot tänkte: Himmel, huru mycset står ej mellan mig och Adelgunda! Hennes blick är det enda jag har att bygga på. Och nu gjorde man sig redo att gå ner ill båtarne, och nu fick Theodor sin plats, bredvid Adelgunda, som arm :i arm följt Amelie och satt i båten vid hennes sida. Ernst hade äfven fått en plats i detta kotteri. Nå, sade den älskvärda värdinnan, medgif nu, att vi icke haft ett enda ledsamt ögonblick af den goda hedersgumman. Nej, det har jag alltid sagt: menniskorna äro sådana man tager dem till, och när det finns själ! och hjerta qvar till och med hos en 70-årig, så äro de aldrig så stela att de icke kunna böjas, om man bara brukar lämpliga medel dertill. Såg ni huru älskvärd och, jag vågar säga det, huru road gumman var? Ja, dyraste Amelie! Du Bar i dag gifvit mig en verklig lektion4, sade Adelgunda, Churu man bör behandla åldetstigna. Jag kan icke neka, att detta varit mig en gåta, svår att lösa, men nu har jag sett huru du förstått att öfvervinna allt det stela, symmetriskt precisa, som jag trodde vara bergfast hos den gamla gumman. Men jag har just i dag funnit sallmingen at en författares ord, gom talar om la timidite de la vieillesse, och påstår att den ofta är mycket större än ungdomens, saknar dessutom ungdomens behag och naivet och känner blott förödmjukelso och nedslagenhet. De hafvaicke detta ungdomshopp ait med tiden få vara med, detta förtroende till sig sjelfva, som ändå är en så ljuf och tillfredsställande känsla i ungdom och mannaålder. De stackars gamla! Ack, de veta icke allenast att de ej förmå hjelpa sig sjelfva, utanäfyen att de äro öfverflödiga, ofta önskade långt bort af den afundsvärda ungdom, som de se omkring sig. Ack, det är synd om de gamla, de goda och älskvärda amla, och jag kan aldrig nog tacka dig, bästa Amelie, som på en gång skaffat mig och min gamla tant en så angenäm dag