let är sannt, Också några tomma buteljer. Detta vär en Tyslig missräkning för dem, ;ch just detta begrep gumman och pinades lerföre dubbelt ar den agreabla syrprisen, sasom onkel Clas Ulrik sjelf kallade sitt upplåg. Nu skola vi g unga sköta sig sjelfva, sade gumman — tannars få vi Bara tie douloureux eller rheumatism — ty aftonkylan låter redan känna sig rätt artigt. — Och nu började gumman aga farväl, och alla täflade om att visa henne, huru glada man varit öfver att hon deltagit i dagens nöje. Under tiden stod gubben Clas Ulrik och sapade, så att hela tungan syntes, såsom han alltid gjorde när han var litet flat; och när ma chere amie tagit afsked, sade han: 4Ja, nu förlåter ju lilla kusin Adelgunda att jag sitter upputi, bredvid Emerence, och att det unga herrskapet får åka baklänges; men nu skall presidenten taga reda på sin sköna granne och hålla henne helt fast, när vagnen skakar — hä, hä, häl Adelgunda var helt blek af ängslan och stod som ett offer bredvid betjenten, som ville sätta på henne kappan. Ack, söta tant! sade hon slutligen, nästan darrande. De andra ro hem! Och det i månskenet! Men kanske tant befaller... Kanske onkel vill bestämdt. Ah, kära barn, jag. befaller aldrig några dumheter, och Clas vill inga dylika, som jag hoppas, utan du kan gerna stanna med de andra, Clas skall genast vara dig till mötes vid landningsplatsen. Ja, men det går inte an, pustade gubben Clas, medan han klef upp i vagnen. cKusin Adelgunda kan bli kall. Kära du, hon blir väl inte kallare hon än alla de andra unga, friska menniskorna, sade gumman och hoppade helt lätt af förtret upp i vagnen, och dessutom, fortfor hon, är det minsann ingenting roligt för Adelgunda att bjuda på att stufvas in här med oss, presså cöte med mig och dig och presigamla resa hem och låta de