Aftonbladet – 16 januari 1861, sida 2

sin, för att komma upp till det ställe, der sällskapet skulle slå sig ned. Grefvinnan tackade högst vänligt, och försäkrade honom att hon icke kunde välja ett bättre stöd. .Adelgunda var gladare 1 sin själ och lyckligare än hon det någonsin varit, ehuru hön hade: den förargelsen att icke kunna neka.grefven sin arm. Huru :en god, fintlig. och omtänksam, dertill. qvick och rolig värdinna kan göra stunden; angenäm för sina. gäster, lifva och muntra dem, det. såg man. här ett lefvande exempel på. Generalskans betjening hade redan långt förut varit på stället och anordnat allt, och en gladare, en trefligare afton. i guda-väder. och -gröngräs, under höga och löffulla ekar och lindar, hade få af det upprymda, muntra sällskapet tillbringat. Den. gamla grefvinnan var nästan som fördom lifvet och själen i allt. . Värdinnan och Adelgunda visste så väl att sätta hennes goda och vackra sidor i dagen, och att undvika dem som voro litet svagare. Man lekte, man skämtade, man sprang enklek, man promenerade, men helt kort, icke mera in den gamla orkade följa med, och fär man stannade, hade hon sin lilla emma för sig genast till reds. Dessa små ting, denna minutiösa uppmärksamhet å de ungas sida, ;y sällskapet bestod till större delen af ungt folk, stämde den gamla så väl till mods, och än; bättre blef det, när man Vs landsvägen fick se en ryttrare på en löddrig häst somma framsprängande mellan träden, och sammarherrn kastade sig utaf densamma. Ah, se Carl Edvard! utropade gumman ;lad; endast han fattades i aftonens nöjen. Forts, följer.)