Aftonbladet – 16 januari 1861, sida 1

Be ER Ange OAERÄEAANENEAAOESDT -—kastadt då jag var borta, är likväl alla de åtgärder ni tagit till vinnande af denna önskan, sade Adelgunda med en leende, men ändå halft allvarlig ton. Det, vet ni ju icke, min fröken! . Har jag icke sökt er öfver allt, der jag trodde ni möjligen kunde vara, och oräkneliga gånger sett upp till edra fönster, ty jag vet huru ni bor, men allt förgätves. — Jag är en smula fatalist, jag trodde verkligen att ödet icke ville unna mig återse er, och — jag har alltid föresatt mig att aldrig -brottas mot ödet. Men nu hade jag håg och lust att falla på knä för ödet. SAck nej! tala icke så der grannt och ep Jag är sannerligen så uppledsen dervid; tacka vill jag, när man gungar på böljar brå! då ser man så mycket klart och rent omkring sig, att språket äfven blir sådant. Ja, men ni är nu i Stockholm.? Ja, men jag är dock alltid densamma. Neji jag är nu — en helt annan ! sade Ernst och förlorade sig i Adelgundas anblick. ;Hon begrep honom, och blodet strödde Xrosenknoppar på hennes kinder, och Ernst k ände sig. vilja ialla på knä för henne. Han son 1 så ofta talat och skämtat om knäfall, har2 hade nu gjort ett sådant, om han följt sitt; hjertas böjelse, men vågade likväl icke ; tala derom. -Huru förvandlad var icke hava, och allt annat med honom! tOm nu min nådiga tant vill åka i sin vagn, jom jag sett tant behållit, sade värdinnan, , så kunna vi andra gå i det herrliga vi idret, efter vi ha så nära. (Generalskan bodde på Arsenalgatan och båtarne a vid Gustaf III:s staty.) Alla skrattade, ty närheten var justicke så stor, men grefvi pman förklarade sig nödvändigt vilja hafva någon bredvid sig i vagnen, och nu