Aftonbladet – 15 januari 1861, sida 1

sjelf, och rodnade äfven för sig sjelf öfver jatt det var första, ja allratörsta gängen hon gjorde denna så ofta gjorda reflexion. Men hon hade icke erfarit iden förut, och man kan nästan säga, att ingen mah förut ens aflockat henne: en endaste suck. Sim allraför: sta ungdom -hade hon tillbringat i en viss orolig själsnäring, dels för en älskad vwväninna, som i trenne år sakta men ögonskenligen drogs från henne och ned: i grafven, och sedan vid sina föräldrars sjukbädd, först en förgudad moder, och derefter en fader, som förtjenade all den omsorg, kärlek och sedan all den sorg och saknad honegnade honom. När hon sett jorden sluta sig öfver alla dessa hennes älskade, då var hon tjugo år och oberoende, och då började alla dessa friare, som sedan så gränslöst plågat henne och i i hvilkas blickar hon alltid läste snikenhet efter hennes förmögenhet, men aldrig kärlek till hennes person. Hon hyste alldeles icke detta Ihat till männerna, som somliga öfverlägsna qvinnor ofta känna, och som är — vi frukta att säga ut det — oftast framkalladt af en viss afund. Nej, tvärtom: Adelgunda satte högt värde på männerna, bara de ej framträdde som hennes tillbedjare eller friare, och sällan eller aldrig hade hon träffat på någon ung man, som ej förut varit beredd på mötet och således genast antagit tonen af tillbedjare och släf: Men detta hade Ernst icke gjort: Både han och hon ansågo ibörjan ett; sådant svalg finnas emellan dem, :.ehuru de icke förklarade sig detta med ani nat än sin sobekantskap, sin slumplika Be, i kantskap, och Ernst häde till en början haft imot Adelgunda alla de fördomar, som yngI lingar ofta hafva mot: omifta fruntimmer, som de veta äro äldre än desjeliva, om desså aldrig så tydligt blomstra af defina ungdom, som föraktar tid och år. Nu visste Ernst