Aftonbladet – 15 januari 1861, sida 1

färden, utan, såsoft han öfvermodigt tänkte, sparfven flög honom den gången stekt i munnen, och nu — om än aldrig. förr, — skulle han bestämdt lyckas. En flicka från landet af en urgammal och frejdad, men med henne sjelf utgående, familj, öch som var uppfostrad i gammaldags aristokratiska id6er! hon måste vilja bli grefvinnä, och måste snärjas af hans prat, och förblindas af hans lånade glans! Han trodde sig hafva en god bundsförvandt i både grefven och greivinnän Stenbörg, ty han hade en aldrig svikande egenkärlek, som de allena Så ehöll honom. Han förföljde Adelgunda till den grad, att hon var gråtfärdig; men han var af dessa menniskor, som man icke kunde visa bort, emedan Ban hade ett visst privilegtum att vara och frbnas och uppenbara sig öfverallt, der man minst väntade och minst önskade hönom. Den gumla grefvinnan såg genast hvartåt han pekade; men såg och visste äfven att han aldrig skulle lyckas, och derföre sade Bhon! ingen ting, utan tänkte som så:V Adelgunde må väl sjelt erfara skilnaden mellan en sv tråkig; efterhängsen och besvärlig älskare och mot en annan, som gär helt annorlunda till väga. Nu återstår blott titt tala OrM den fjerde af dem som men födan Bi på listän arvdew nykomnå trökenstillbedjare. Detta var den hemkormne och ötverallt firåde baron: Theodor! -Se det var en fisk; vida svårare att fjälla för tant Emerence än den lilla Kerrbofriga grefven: Baron Theodor hade i början af sin: hemkomstså Otroligen mycket att bestyra, att han obetydligt fått njuta af sällskapslifvets fröjder. Men huru han ställde sig; der Adelgunda fanns, der såg man honom döck mången gång, och — visst ikke i form af efterhängsen KU: tisör, men som en stor beundrare närmade