Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 4

SalSCl, UCL dll5sCct jag Som Ci NHECUCI IfOT mig. Han anbefallte mig att lära känna Belgiens städer, märkvärdiga för deras starkt utpräglade individuella karakter. Han lyssnade med godhet och uppmärksamhet till hvad jag hade att säga. Tydligen har denne konung ett fint öra, lika väl som en säker takt; — stora gåfvor hos en regent! . 2 Å : Belgiens folk har, i denna tid, visat huru det vet att uppskatta sin konung. En mängd lysande fester hafva gena i alla rikets städer gifvits till firande af hans 25-åriga regering. En af de vackraste och mest betadelserika gals för få dagar sedan i Briissel. På platsen, der den egde rum, fägger man nu grunden till en minnesvård af ofantliga dimensioner, der krin; kung Leopolds bildstod skola stå fyra symboliska gestalter, föreställande Folkfrihet, Samvetsfrihet, Lärofrihet och Haadelsfrihet. En thron, värnad. af dessa friheter, är en stor nutidens tanke. , Grefve Cavour. Professor Melegati, en af Piemonts förvista, men sednate återkallade och allmänt ärade pa: triotet, och som här är mig en ovärderlig bekantskap, förde mig en dag till grefve de Cavour; ty Jag ville icke lemna Turin utan att ha sett den man, som väckt mina och mångas lifliga sympatier i Sverge genom hvad tidningarne lärt oss känna om. hans ord och verksamhet. Vi (Melegari och jag. foro till ministerpalatset i hällregn (det hällregnar oupphörligt alltsedan jag är här). Vi gingo genom nägra stora, vackra, sidenmöbleråde rum innan vi kommo in i ministerns kabinett. Ett par utländska gesandtet håde just lemnat detta, då vi infördes. Cavour satt vid sitt skrifbord, med ansigtet vändt mot dörren. Man hade sagt mig, att hans yttte framställde ingenting utmärkt, och en ung engelska hade försäkrat mig, att han såg ut ungefär så, som man kan tänka sig mr Pickwick i Dickens Pickwick-papers; och jag tillstår, att han vid första anblicken mera påminte mig om en engelsk rödblommig Country-Squire, som rider, jagar, äter godt och tar lifvet makligt och lätt, än om en djupsinnig statsman; som med säker blick och hand styr statsskeppet mot dess bestämda mål öfver politikens stormiga haf. Men rätt snart ljusnade för mig detta anlete, och ju mer jag, ofrivilligt, under mitt temligen långa samtal med Cavour, far akt derpå, desto mera syntes det mig betydande och behagligt. De, som tecknat Cavours porträtt, ha icke förstått detta ansigte, icke karakteren af detta hufvud. Dethar något fyrkantigt, fast, men tillika fint. Hyn är ljuslett, frisk och fin; pannan, präktig, fri, har rum för både höga och breda ider; de ljusblå ögonens blick är klar, qvick och genomträngande; näsa och mun påminte mig om Napoleon den Stores, likaså ansigtets form. De hafva dessas fasthet och finhet i linier. Näsvinklarnes spel har något skälmskt, och leendet sydländsk gratie. Gestalten är icke stor, men stark och välbildad, har något särdeles säkert och fast — robust. Väsendet är lugnt, ledigt — rätt angenämt, vittnar om naturlig sjelfbeherskning. et tycktes göra Cavour nöje att höra, attät: ven i Sverge hade Piemonts förhållande blifvit ett ämne för intresse, och att derföre hans egna ord och åtgärder följdes med uppmärksamhet. Af hans yttranden erfor jag, att han fullkomligt kände vär statsförfattning och vårt representationssätt, som tycktes honom vara ett tungt maskineri. På mina frågor angående Piemont och hans åsigter om dess framtid, svarade han så enkelt, så öppet och vänligt, att det gjorde mi stort nöje. Det syntes mig, att han med ful klarhet och säkerhet vill föra Piemont på en väg, der det ej mera kan vända tillbaka; och att han icke skyr för att låta det göra pekuniära offer derför. Piemont, sade han, har länge varit som ett fartyg, hvilket, alltför nära Klippväggen, hindras deraf att få vind i sina segel, och dessa hinder måste undanrödjas. Såsom ett bland medlen härtill nämnde Cavour det påbegynta jetteverket: genombrytandet af Mont-Cenis, som skall öppna den bevingade kommunikationen mellan Piemont och Europas i samhällsbildning och samhällslif mest utvecklade stater. Han skänkte mig ett arbete öfver detta företag. Då jag uttryckte mina förhoppningar för det öfriga Italien af Piemonts fortgång på frihetens bana, gaf han sitt gillande dertill; men yttrade sig såsom en försigtig general och sade ej mycket. Jag frågade hvad i Piemont skulle blifva följden af kamrarnes vägrande till ministerens åtärder. Då4, svarade han, måste den afträda. Ment — tillade han, liksom halft i tankarne, under det han på bordet vek tillrätta ett brefkuvert — om äfven ministeren skulle nödgas resignera — af en eller annan orsak — så är det min öfvertygelse, att det närvarande: systemet skall stå fast och att den nya ministeren icke skall kunna undgå att fullfölja det. Sättet och tonen, på hvilka dessa ord sades, läto mig känna såsom om Cavour i dem uttalade sin in nersta tanka. Principen, för hvilken han arbetade, var honom det vigtiga, icke hans egen ställning. Då jag sade honom att jag icke sett någon statsman, som så lätt syntes bära statslifvets börda, log han i det han sade: o! det ger blott så ut; men bakom, i djupet, äro många bekymmer, och — det är icke lätt att bevara den heliga elden (le few sacre). Och likväl är här icke utseendet bedrägligt. Cavour, enligt hvad ag hört af mer än en af hans vänner, bärjem förelsevis lätt sin, i denna tid så vigtiga och svåra befattning som Piemonts konseljpresident och förnämste ledaren af dess öden. Det kommer deraf, att är en statsmanna-natur och utförer sitt värf såsom Mozart utförde sina symfonier eller fugor, Rafael sina taflor, utan bråk eller mycket besvär. Han är på sitt gibiet ett snille och en konstnär som de. Men jag vill nu afsluta ? mitt samtal med honom, eller rättare, hvad jag : minnes deraf. i Vid afskedet lade jag till mera rättvisa lagar i hvilka i arfsrätt ännu st Å Mr de Cavour log, halft mskt, såsom åt ett : yttrande, framkalladt af en viss esprit de corps, men han anförde sedan allvarsamt de svårigheter, som, isynnerhet hos den. åkerbrukande befolkningen. lågö i vägen för lika arts. as hjerta att verka j emonts qvinnor, i gt efter männerna.