Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 2

vande och vakande tillstånd, i ljuft svärmeri, tänkte sig Adelgunda som em fattig Micka, somi em-taeksam. egarinna af hans fulla hjerta, och som; en. maka — hvilken han med det måttliga arf, han en gång skulle få efter sin, farl ror, beredde enlyckig framtid; fastän föga lysande. En sådan dröm, ef sådan. tenkarnes. gång hade väl Ernst aldrig: bland alla sina: tusende förut haft. Men. då HNab, vaknade, suckade hån djupt och tänkte: De pussa. för väl för hvarandra. De se hvarandra nu igen. Jag måst! måste. slät alla dessa galler. ur Hut: vudet, men — ett har dock denna bekantskap verkat; Jag vill jag skall Dlitva värdig alt kallas-deras. vän! 4 TT Och med. denna. föresats, djupt inristad i själ. och hjerta, gick Ernst nu sina värt till mötes. Huru rysligt osmakligt hans kamräters prat och skämt och lättsinniga idger nu före röllo honom, huru deras upptåg, helstafen viss sort, äcklade, honom; och gaf honom afsmåk för alt dylikt, det hedrar honom; men nog fick han lida derför, ty dessa lekbröder och kamrater märkte väl det, samt slutade ål drig med sitt skämt och sina frågor, Kvdd som på denna, resa varit så mäktigt att det alldeles förvandlat en ung och yr konglig sekter af värsta sorten till — en filosof, en misantrop m. m. Han hörde det och lät det gå. En he blott: I ocka framflöt, under hvilken han e, ca bild framför Sin inade för mycken takt att framfusighet och dumdr rv go på Adelgunda, Han tänkte. .som sauvingen var, att— skulle han någonsin vinna något hos henne, sä bief det på ett helt annat sätt, och dämpar de derför sin: otåliga dinglan att -åferse henne oeh göra henne ett sök. På alla