Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 1

har väl mma T3nä rum kan jag tro, ty min; tent känner min sjelfständiga smak, och i dem tager jag emot alla dem, söm jag skälle vilja taga emot på Almvik. INi tager således emot mig; om jag vågade söka er? frågade Erast, kelt förvånad. Ja visst! Och äfven om jag vågade söka er på på Almyik?5 Ja, det är nu säkrare än allt annat. Men det blir långt tl deså: bn Ernast bugade sig tigande; en tysttiad upp: stod och Adelgunda bad kusken köra. Hvad djäkeln har du för bekantskaper i ämla Stenborgska dokumentskistan på hjul? Hvad fan var det för ett vackert fruntimmer, som satt der? Ja och en rätt näpen kammarjungiru! Hon hade fan ta mig de allra mest smäktande blå förgätmigej-ögon och en mun alldeles som ett körsbär. Hvar har du varit un en tid bortåt? Hvad slår du efter? .. Nej håll! Du slipper ossicke så lätt. Nå svara då! Bekänn ER eller gå från spelet.st Ja, det senare är just hvad jag vill, sade Ernst, som könde sig alldeles makalöst besvärad af en mängd så kallade vänners: enträgenhet omkring honom. De hade stått på torget några af dem, och de andra kommo ned från. något värdshus, der de frukosterat, och nu först kände Ernst att han var eller var på. väg, att blifva något bättre ändå, än dessa dagdrifvare, med åsigter, tankar, förespeglingar af lifvet, alltsammans icke högre än mullvadshögen, ty dit räknar man äfven. de allra kolossalaste, som äro spekulanter ått få sig slutligen, när allt onnat var tillitadt, en rik flicka och en odräglig hustru. Ernest kände dem så väl, han visste att om han blott nämnt