Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 1

soner, både hvad yttre och inre omständigheter vidkomma, bättre passa för hvarandra: Nu, tar nan i, Stockholm, nu gaf barö-; h Atelbubdå häkten, här hah dick öfver ndgången, och kaptenen höll den andra handen och sade: i Narras nu icke, fröken Lindenow, utan: låt se att fröken är fördig den 11! Jag: hänger mig af förergelse, om fröken går: med någon af de undra änobåtarne: A Ernst gick tyst och nedslagen bredvid: Adelgunda. Det grefliva Ftenbörgska. eki-paget stöd tillreds på yunin, Sch. när Adelgunda stivit Upp deruti och baronen tagit sitt afsked, ville Ernst göra så med, men: då gaf Kusken hästarne en klatseh och det par utaf. Håll!t ropade Adelgunda flera gånger, men den gamle kusken hörde det ej förr än man var midt på RE AR rost hade likväl springande följt med, och nu stod han vid vagnsdörren och ville säga farväl, men förmådde icke, dels af det häfer springandet, dels uf verklig beklämdet. SLef. väl; min unga reskamrat och -— nya vän, eller hur? När skall jag få återse er? sade Adelgunda, och var då så ljufligt Yaeker, att Ernst hade velat folla på knä på vagnssteget. Ja, återse er! sade Ernst. Ja, det blir väl så här någon gång, när wi reser genom gatorna i denna gamla erke-aristokratiska aulun. — Jag. var än aldrig inom det grefH a Stenborgska huset, och vågar mig visst icke någonsin dit.4 J -CHvärför så? frågade Adelgunda förundrad; Soch i alla fall. om vi än icke ville göra ett besök hos min gamla tant, så måste väl icke jag höra till sköldhållarne i hennes gamla månghundraåriga vapen. Jag