Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 1

RIND BETET EEE FIRE stoltheten Hara gällde den sköna staden... Men nu hinna vi ej kämpa ut denna strid, till hvilken jag med dessa ord kastat ut handsken; ty om några ögonblick komini! herrar tulluppsyninigsmän Och sedan finnes ej mera någon ro på ett ångfartyg, sedan är man en slaf för sitt pass och sina effekter... Hvar skall ni bo, fröken Adelgunda? Denna fråga har jag förgätit tills nu. Ernst hade tusende gånger haft den på sina läppar, men aldrig kommit ut dermed. Han fruktade att Hon skulle bo allena på ett hotell. Han älskade verkligen Adelgunda, och hap sväfvade i den yttersta fruktan att hon skulle: göra något, som der stränga Stockholmskritiken kunde haka si fast vid. Han andades knappt innan Adel gunda helt högt svarade: CJag hade visst helst velat bo på värdshus för att kunna vara oberoende, men jag slapp icke min gamla fränka och väninna, srefvinnan Stenborg, utan måste bo hos nenine, för hvars skull jag ändå egentligen företagit hela färden. RR Ur askan Och i elden!4tänkte lrnst. Hade hon nu bott på et hotell, så hade jag åtminstone kunnat få se henne någon gång; men nu, nu. skall hon ju bo i det; stelaste, förnämaste och gammaldags otikettfullaste hus i hela staden, dit hvarken jag eller sådana som jag någonsin kunna i l tillträde! Bravo! sade baronen; då skall jag genast låta min betjent bära ett kort till nådig tant, ty hon är också min tant, som ni vet, bästa Adelgunda. Det var ett dölkstygn i Ernsts hjetta hvar gång baronen utelemnade ordet fröken. Detia betydde i hons tanka så mycket och skulle komma att helyda ävnpu mera. Med förtviflan fann ban, att aldrig kunde två per