Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 2

uppmärksamhet åt hvad som föregår, men ändå likasom uppvaknar då föredraget är slut, för att ropa: bravo, förträffligt, ack så roligt, så underhållande så hänförande! Man tackar sitt goda öde för det ingen står upp och vill förhöra en uti det förträffliga, underhållande, hänförande föredraget. Det höres att fröken Adelgunda är alldeles uppledsen vid dessa föreläsningar, sada. batenen skrattande. 5 Nej det kan jag icke vara, ty jag har Häri get, Rör. RE cHörde fröken icke grefve de Suzo? frågade Ernst. Nej visst icke, hvarken baron eller någon annan. När var ni sist i vår sjuholmade stad? frågade Ernst vidare. Jag! sade Adelgunda jjag har aldrig varit der. SAldrig! utropade Ernst med en sådan häftighet, att en rådman från Söderköping, som satt på soffan och nickade smått, vaknade, flög upp och ställde sig midt på däcket, undrande om man stött på. Det blef Adelgunda och baronen omöjligt att ej brista ut i skratt, och när de något så när skrattat ut, och Ernst skrattat med, dels åt rådmannen, dels åt sin egen häpenhet, sade han; Bästa fröken, säg om det ordet. Jeg vet ej om jag kunde höra rätt: Har ni verkligen aldrig varit i Stockholm? CAck hvad the stockholmare ändå i all evighet äro och förblifva sig lika, sade baronen, ännu hjertligt leende. Dessa förundrans ord, denna otro hös vår kunglig sekter, vet ni väl hvad det betyder, bästa fröken Adelgunda? Jo! det ären hög grad, ja den allrahögsta af beundran och förtjusning, och de vilja, på od svenska öfversatta, ungefär betyda: Hur är det möjligt, hur är det tänkbart, huru kan det finnas ett fruntimmer, sådant som fröken Adelgunde, och som ändå icke varit, icke blifvit stöpt eller omstänt i stockholmsform. JO jo, min