Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 2

de, och ingen visste om man fanns der eller ej — så stannade damerma hemma. Hvad frontimmerna dessutom vilja veta, kunna de på ensliga och lediga stunder läsa sig till. Höra de till de, högre, rikare och bildade klasserna, så blir det dem alltid lätt att skaffa sig alla möjliga dertill erforderliga böcker och skrifter. Höra de till de lägre klasserna, fattiga och förut obildade, så göra dessa föreläsningar vida mera ondt, än godt, ty de få lösryckta bitar af ett helt, hvaraf de veta intet, försumma dessutom sin dyrbarå tid och samla i sitt hufvud ett oredigt och osammanhängande kunskapsförråd, som till alldeles ingenting båtar dem. Dessutom vet och bekänner jag det gerna fast kanske få af mina medsystrar kulle hålla med mig, att vi fruntimmer måste vara allena och ostörda, för att uppfatta triviala, abstrakta eller invecklade, ämnen. Vi hafva god och lätt fattningsgåfva, icke alltid rätt redig likväl, och störas och afbrytas af det allra obetydligaste, samt komma då objelpligt ifrån alltsammans. Jag vet när jag så der sitter och läser något rätt torrt och vetenskapligt, eller bara något allvarsamt, så kunna mina tankar flyga långt sin kos, ja till de allra minsta föremål i verlden, men jag läser och går på ändå, och stundom först sedan jag tillryggalagt flera sidor märker jag hur långt borta från ämnet jag var, skrattar åt min frånvaro — och återvänder ofta med stort besvär, innan jag rätt kommit in i det igen. När nu detta händer en person, som sitter allena, tyst och stilla, och har boken framför sig, huru många gånger lättare skall det ej hända med damer som sitta fullt uppstädåde med en oupphörlig grundtanke på huru man ser ut och bör bete sig, och tusen föremål framför ögonen, hvilka afvända uppmärksamheten från den beskedliga och lärda professorn som deklamerar i sitt anletes svett, och som de ofta höra, likasom man hör en väggsmed, ett ur som pickar eller en ström som forsar. det vill säga, utan all