Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 1

så mildt. Hon tänkte icke på den sjelfsvåldige pojken och hans välförtjenta aga. utan endast på befriaren, som så utan allt betänkande vågat sig ned i det fräsande hafvet, ty det blåste rätt ansenligt. Att detta icke för en skicklig simmare var så farligt, det visste väl Adelgunda, men ändå! — En ung dandy, som glömmer sin toilett — allt — för ett främmande barn. delge kände nu först att ynglingen var henne dyrbar, och att -— om han ej var allt hvad han kunde vara, så var han dock mycket och kunde blifva mycket mera. Ernst skyndade emellertid ned i sin hytt och kom upp rätt simpel, ty nu pådrogos de reskläder, som han begagnat på den tvungna och tråkiga nedresan, men som allt sedan dess legat på kappsäcksbottnen. När han kom upp på däck, tog dandyismen ut sin rätt, och han såg litet besvärad ut med sin reskostym, men då han beklagade det för Adelgunda, sade hon blott, räckande honom handen för första gången: Ja visst! Nu har kunglig sektern en vacker half toilette mindre, men en väninna mer!4 Ernst ville falla på knä. Ernst ville öf verhölja denna vackra hand med tusen kyssar, men han fick intetdera, ty nu kom baronen och sade med en vacker, vänlig ton : Fröken Adelgunda! presentera mig för den unge raske simmaren, som hoppade uti medan vi andra funderade på att göra detsamma. Och nu skedde presentation, och Ernst fann således att han hade framför sig en allmänt omtyckt och berömd ung man, en typ och en modell på en verklig gentleman, nemligen baron Theodor Hayking. Hela verlden visste att han varit ute i främmande land, och hans bref hem bevisade att han, både i vetenskapliga, politiska, sociala, ekonomiska och konstnärliga afseenden sett sig om och tillegnat sig vida