Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 1

rasade hos Ernst, och han visste icke att fördrifva dem på annat sätt än att slå sig ut för fröken Mathilda, ehuru detta ae plågade: honom. Men icke kunde han gå ned i sin hytt och lemna ur ögonsigte ett par, som han föresatt sig att i botten studera. Icke kunde han sätta sig som en misantrop på en soffa och tiga, och se afsnäst ut. Då kunde ju Adelgunda ana sanningen. Nej, kurtisera! — det förblef hans sista tillgång, och fröken Mathilda blef så animerad och så högljudd, och ändå — — vände sig vg Adelgundas blick åt det hållet, då likväl hela farcen spelades för hennes skull. — Man var emellertid -kommen ut på vilda hafvet, på den oroliga Bråviken. De båda grefliga pojkarne, som en stund varit nere i sin hytt, kommo nu åter upp på däck och voro oregerligare än någonsin, och när de flugit fram och åter en stund, kommo dei lufven på hvarandra, tumlade omkull vid yttre kanten af fartyget, och — innan någon kom att hindra och taga vara på dem — hör man ett gällt skrik. Den äldste, sjelfva fideikommissarien, låg i i Bråviken! Nu blef en ryslig uppståndelse. Den arma modren hade bestämdt kastat sig : efter, om icke Adelgunda med all sin samlade styrka hindrat henne, Baronen började kasta af sig rocken — kaptenen likaså, — — men — snabbare än båda — hade Ernst, utan betänkande, med rock och allt, mössan lan och med, kastat sig öfver bord och fått tag i pojken, just när han höll på att komma under fartyget. Maskinen stannade så fort möjligt var, och nu hjelpte man de våta upp. Med gossen var alls ingen fara. Han skrek som en gast och slog omkring sig, och Ernst sade skrattande till Adelgunda, som blek och pe tog emot ho nom med en så ljuf blick, att Ernst kände sig mera salig än någonsin: Vet ni, fröken Adelgunda, jag ångrar att je ej basade upp pilten der nere på sjöotten! Det skulle gjort honom rätt godt. Adelgunda log, men hennes leende var