Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 1

vara sig likt i 10 år! Det kan jag icke fatta, men jag ser det — och njuter sannerligen deraf. Det är 11 år sedan vi sist sågo hvarandra, sade Adelgunda med stor rörelse och räckte honom den hand hans blick begärde. Jag var då 18 år. CAderton: Ja det är ganska rätt. Minnes ni, Adelgunda, den aftonen — minnes ni stormen, blixten, åskknallen? O! jag skall aldrig förgäta det.s Icke heller jag! Mamsell Bremer talar om ursprungsord, men det finnes jemväl ursprungsstunder — stunder från hvilka man sedan måste hela lifvet igenom räkna — stunder som ligga till grund för stora förvandlingar, stora brytningar, från hvilka man tvärt tager nya vägar på Iefnadsstråten. Och ungefär sådan var den stunden. Ja, medgaf baronen och suckade djupt: Efter ett ögönblicks tystnad återtog han saktare: Hvar ligger hon begrafven? I kyrkan strax bredvid Almvik, cAlmvik! O1 hvad detta namn väcker upp mycket, som så länge slumrat i ro. CLåt det slumra! Väck icke de dödat sade Adelgunda, och tårar runno sakta ne för kinden, utan att likväl ansigtsdragen det ringaste förändrades. Hon var tre år äldre än ni, Adelgunda. Ja, och jag blef 20 år äldre i hennes dödsstund. cHvem har ersatt eder henne? ä Ingen; jag har varit allena alltsedan ess. Baronen förde Adelgundas hand till sina läppar och sade: Kan ni förlåta mig? Adelgunda nickade ett ja tilllhonom, men kunde ej tala, och icke ett ord, icke en åtbörd hade gått förlorad för Ernst, ehuru denne stod ett par steg derifrån och tycktes beskåda stranden med den största uppmärksamhet. ds Baronen hade emellertid satt sig bredvid Adelgunda på soffan, och de samtalade nu lifligt men sakta; alla svartsjukans demoner