Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 1

der kaptenen gaf den nykomne sin egen hytt, i brist af någon annan. Adelgunda, annars i allmänhet så liknöjd för alla nya tilldragelser omkring sig, och som icke ens bemärkte hvad som enkom för henne företogs, hade från allra första ögonblicket, då den ankomne baronen blef synlig, suttit liksom förstummad. Och när Ernst talade till henne, förblef hon. stum, och tycktes icke skänka sin uppmärksamhet till något föremål i verlden, utom den nykomne. När han försvann nedför trappan, drog hon en djup suck, och hennes ögon fylldes med tårar. Hvad betyder dettaX, tänkte Ernst, men vågade ieke fråga. Adelgunda föreföll honom i detta ögonblick som tusen mil aflägsen från honom, som skulle han aldrig mera återse henne — som hade han för evigt förlorat henne, henne — som han väl aldrig ens haft hopp att ega, men som nu på en gång tycktes höja vingen och flyga högt upp i zoner, dit han ingalunda förmådde följa med, Ernst var uppfödd i verlden — Ernst förstod det ringaste järtecken på dess himmel. Han såg nu att den nykomne var någon äldre bekant, som kanske mycket intresserat Adelgunda; han kunde förstå att han skulle intressera hvem som helst, och säkert den som kände honom förut — och — han ansåg sig af allt dettå fullkomligen slagen ur brädet, såsom man säger. Hans aning bekräftades snart, -ty hastigt som en stormil kom den främmande uppför trappan, och genast vände han först blicken och sedan sina snabba steg till den plats på däck söm Adelgunda innehade. : SAdelounda! Skall jag tro mina ögon ! sade han och stannade i. den största häpnad framtör henne. När ig ser er börjar jag tro på trolleri, på möjligheten att bli flyttad i tillbaka till en forntid! S:t Peters kyrka i Rom — Vesnvius, Gibraltars klippa — se, dessa har jag nu återsett, efter något tiotal af år alldeles sig oförändradt lika; — men ni! ett ungt fruntimmer! Huru kan väl det