-Jom han har någon sista begäran att ställe I till sina domare! Denne begär då, att mar må taga af honom halsduken... Nu. inträffar ett underverk. Försynen läg. ger sig emellan. — Det vår på tiden. — sarmet af en stor uppståndelse genljuder Jända in i domstolen; personer, utom sig al ) förskräckelse, inkomma och tala sakta med mandarinerna, som nu först sluta. att småle Toch skyndsamt förfoga sig bort med befallning att åter insätta fången i häkte. Hr dEscayrac har, då han sökt samla I sina minnen, icke kunnat uppgifva ungefär T vid hvilken timme han sålunda för tredje gången undslapp döden. Han påminner sig icke heller någon gång ha hört kanondundret. Emellertid ger allt vid handen, att invånarnes i Tang-schu oro eller snarare paniska förskräckelse förorsakades af anfallet mot den tartariska armåen på slätten Shau-hia-huau, och att det är dånet af vårt artilleri han har att tacka för sin så underbara räddning. Han stannade icke länge qvar i den EE som tjenade honom till fängelse. Partariska ryttare kommo för att föra bort honom till en annan ort. Han förstod att han skulle bli förd utom staden. Hr dEscayrac kunde ej hoppas på någon barmhertighet af sina bödlar. Han hade redan pröfvat på folkets, soldaternas och mandarinernas grymhet. Alla voro de ungefär lika goda. De sistnämnda öfverträffade dock de öfriga, i det att de med förfinad grymhet försvårade den tortyr, som de hade att utstå, hvilka fallit i deras händer. Att ej tala om alla hotelser, sparkningar, knytnäfsslag samt slag med lans. skaften och sablarnes flatsida, blef hr dEecayrac bunden i en ställning, som låter nästan otrolig: kroppen hoptrycktes i form at ett klot med låren mot bröstet, knäna mot munnen och armarne instuckna mellan benen, så att händerna och fötterna sammanknötos till en enda bundt, som fast sammanbhölls af tåg. Sålunda bunden, kastade man honom på en kärra, på hvars botten man haft grymheten att utströ små spikar med stora hufvuden, liknande tapetserarnubbar, hvilka till följd af sin form falla med spetsen uppåt. Alla fångarne blefvo behandlade på samma sätt. Denna sorgliga fora sattes i väg, och man kan föreställa sig, hvilka qval de olyckliga måste utstå i denna förfärliga belägenhet, 1 det de utan allt stöd rullade af och an och hoppade upp och ned på spikuddarna, allt efter kärrans rörelser under full fart på en sönderkörd väg. Denna vånda varade i tjugo timmar. Men detta är dock ej allt: tid efter annan stannade man, för att hårdare draga åt tågen, hvilket skedde medelst träkilar, som drefvos in mellan tågen och huden; flera gånger fuktade man dem äfven med vatten, för att på samma gång förorsaka händernas uppsvällande och åtdragning af tågen. Jag vill ej tala om de hotelser med döden, som ofta upprepades under hela vägen, hvilkas verk: ställande dock blef förhindradt af händelser, som nu äro glömda. j Under denna långa färd passerade på eftermiddagen den 18 oordnade massor af kavalleri förbi kärrorna i galopp inåt landet. Fångarna förstodo, att en drabbning egt rum, i hvilken tartarerna såsom vanligt blifvit slagna, och de började ropa så mycket deras svaga krafter tilläto: Fransmän, engelsmän, hjelp! Men tyvärr voro fransmän och engelmän, ehuru segrare, för långt borta, för att höra dessa :de olyckligas rop, och de tjenade blott till att fördubbla grymheterna... ! Andamålet med denna tjugo timmars färd under oerhörda qval är ej bekant. Fångarne fördes om natten till ett ställe, der man några ögonblick rastade, och hvilket, enligt! den sväfvande beskrifningen, skulle kunna; vara Hai-tiens palats, hvarest kejsaren, så som det uppgafs, befann sig. id dagningen fördes de derifrån in i Peking, der dej måste vandra i fem timmar på gatorna och genom en ofantlig folkmassa, hvars blodtörstiga raseri man hade all möda att återhålla; derefter blefvo de alla inkastade i ett af stadens fängelser, der man skilde dem från hvarandra och insatte dem fängslade hvar för sig i ett särskildt fångrum, uppfyldt af de gröfsta brottslingar:, tjutvar, mordbrännare och mördare. Hr dEscayrac rönte under sin fångenskap midt ibland denna förpestade omgifning ingen barmhertighet, utom af dessa uslingar, kamraterna i fängelset. Dem förutan skulle han ha dött af hunger och elände, säger han; som han för en tid förlorat förmågan att begagna sina händer, hvilka voro förstörda af tortyren utaf tågen, var han ur stånd att sjelf sörja för något af sina lefnadsbehof. Fångarne bistodo os nom ända till sista ögonblicket, utan att ett enda ögonblick förtröttas i sina omsorger. Efter fjorton dagars förlopp blef hr dEscayrac uttagen ur fängelset och förd till en sundare, snyggare plats, der han var ensam, bevakad af två kineser. Man hade tagit af honom kedjorna; det rum, han bebodde, var möbleradt med en viss lyx och hans mat ganska god. Följande dagen fick han besök af en mandarin; efter några inledande ord om rummets beqvämlighet och oda skick bad denne honom att skrifva till den store mandarinen, öfverbefälhafvaten för franska armån, för att underrätta honom, med hvilken aktning och välvilja mani Kina behandlade krigsfångar. En dylik barnslig enfald låter nästan otrolig. Denna tilldra: gelse är emellertid till alla delar sann och oanska karakteristisk. Hr d Escayrac förL . b