Mn att tänka sig det fullkomliga, ty dit vilja väl ändå alla komma. SAck, min fröken, tro mig, det finns mången, som icke tänker mer än för dagen, för stunden.— hvad den fordrar — och, som sagdt är, låter slumpen, instinkten, god eller ond, ofta båda delarne hos samma individ, leda sina handlingar. SAck, hvad jag är glad att icke lefva i den stora verlden, ty det är väl i denna som det så tillgår. CJag skulle tro, både i den stora och den lilla verlden, och-att ni endast utgör ett sällsynt undantag, inföll Ernst. SAck, hvad de verldsmenniskorna illa bedöma sin like4, återtog Adelgunda med en suck. CJag, i min cell, har helt andra tankar om dem. Ordet cell väckte troligen någon tankeföljd hos Ernst, ty han gick tvärt ifrån det förra ämnet och sade: Jag har märkt, att ni, min fröken, är filantrop i stort; ni ämnar er troligen till Stockholm, för att ingå i de många filantropiska föreningar som der bildat sig för vanvårdade barn, för fångars förbättring m. m.4 Jag har ju försäkrat er, sade Adelgunda leende, att reformator är hvad jag minst-af allt duger till, samt att mitt hjerta är allt för lugnt, att der inslä pa alla dessa moderna filantropiska idger. Jag gör gerna hvad jag kan, för att så uppfostra de barn HE har omkring mig, att de hvarken skole li vanvårdade eller behöfva någon räddningsanstalt, och tänkte hvar och en så. hvar och en i sin stad och efter sin förmåga, så tror jag icke att alla dessa rädd ningsanstalter skulle behöfvas och vide mera verkligt godt vinnas. Vi komma j alltid öfverens om, att det kostar lång: mera möda och medel att förbättra det re