Aftonbladet – 11 januari 1861, sida 2

för godt, helst de skånska damerna berättat henne, att den föregående dagen hade konglig sektern icke haft öga, öra, förnuft eller något sinne alls för annat än den der äldre fröken, såsom de behagade kalla den friska fullblodiga rosen, som stod der så allena, så utan allt annat skydd än — sin egen skönhet. — Men man ahade taggar under de gröna bladen, och hade ej mod att springa handlöst och försöka om det stack eller icke. Under tiden hade man hunnit till Bergs slussar och hade nu det nöjet att beskåda en svärm stygga pockande barn på kanalbanken ifrigt stadde i det hedervärda tiggaryrkets bedrifvande, envist bedjande om allmosor. Och nu fick man se ömma hjertan och stinna slantpåsar — vändas ut och in. SAck de olyckliga, stackars små! jemrade sig Mathilda. SAck de arma barnen!? gnällde de skånska fröknarne. cAck du lilla stackars unge! klagade hofrättsungen. ST j En hel mängd slantar, större så väl som mindre, slängdes nu dels till de snåla, barnen, dels bums i kanalen, hvarvid hiskliga skrattsalfvor följde på den förra medlidsamma klagolåten. Allt hvad fruntimmer heter var i häftig rörelse. Ingen ville ha sämre hjerta än den andra, och allt beviset derför bestod blott i att löpa ner i hytten efter en skorpa eller pepparkaka. Under allt detta satt Adelgunda stilla och orörlig, tog upp ur sin kjolsäck synål och tråd och lagade dermed ett ben, som: sluppit lös på hennes parasol, tittade sedan i en engelsk Keepsake, som någon af barmhertighetssystrarne lemnat öppen. Brukar Sn min nådiga fröken att behjerta lidande likars nöd?? frågade slutli