Aftonbladet – 11 januari 1861, sida 2

en olycka kunde inträffa. Och nu visste alla, att man hade dem på akterdäcket. De flögo som vilddjur öfverallt och skuffade och ryckte uti alla. Adelgunda älskade barn innerligen, och dessa brukade ock alltid, liksom af naturdrift, samlas kring henne. t Men åt dessa vildar var hon alldeles uppledsen och såg med verklig harm, huru hela det öfriga sällskapet bidrog att förderfya dem. Allt hvad de sade, ällt hvad de företogo, äfven det mest ohöfliga, opassande och sjelfsvåldiga, föranledde de unga flickorna att få det nöjet att kikna afskratt, något som unga flickor måste tro kläder dem så väl, efter de söka alla tillfällen dertill: Den nya ostrogothiska fröken, som för kortheten skull kan kallas med sitt dopnamn Mathilda, låtsade att afguda sina systerbarn, och lät dem gifva sig en mängd små anledningar att starkt-kokettera, för hvilket Ernst icke var fullkomligen döf och blind, helst han nogsamt märkte, att de ifrigaste bemödandena gällde honom. : Dessutom ville äfvenväl han något litet kokettera, och när detta faller en dandy in, så... sker det på så sätt, att han delar sina gunstbevis mellan flera, för att kärleksguden skall slippa in oenom afundens halföppna dörr, som: han noga tillser aldrig stänges och aldrig öppnas på vid gafvel, utan hålles så der på glänt, ett mycket erkändt, godt och verksamt recept. Ernst tyckte sig märka liksom en gnista af köld eller liknöjdhet hos Adelnda, och nu ville han bruka samma medel med henne, som med qvinnor i allmänhet, och huru han häri lyckas få viisinom tid se. Emellertid fjeskade han något litet omkring Mathilda, som visste förträffligt att hålla en ung dandy qvar, när hon: lade ut alla sina krokar, och detta fann hon nu