Aftonbladet – 11 januari 1861, sida 2

jag — ty jag är en dålig proselytmakare — kunna inverka på andra och så vidare. Jag hörser med förvåning, min fröken, och ser att det är med flit, med kall beräkning, som ni utsätter er för andras omilda omdömen öfver ert hjertas beskaffenhet. Alldeles4, svarade Adelgunda skrattande, de som döma mig att ha ett porfyreller till och med diamanthjerta, för attjag ej. kastar slantar och pe parkakor till skrikande tiggarbarn, dem ter jag gerna tro och tänka hvad de behaga om mig och mitt hjerta. Ja, jag beundrar er, min frökenX, sade Ernst, ni är i detta, som i det mesta, alldeles olik alla dem af ert kön, som jag hittills känt.t Detta tackar jag ingalunda: fört, sade Adelgunda skrattande, ty jag vet icke alls om det: säges i gillande.eller ogillande mening. Det vär visst ingalunda. bra att vara olik hela sitt kön, ty är jag sämre än de andra, så är det mycket illa för mig,. och är jag bättre, så är det alltför illa för dem. Ett vet jag med visso, att litet är je mot hvad jag borde och så gerna skulle vilja vara. . cHar ni a en plan, eller rättare sagdt uppställt för er ett ideal, som ni i alla afseenden sträfvar att hinna? Det har jag visst, svarade Adelgunda förvånad, och jag hade så när sagt: ve öfver den, som icke gör sig ett sådant och sedan sträfvar dit så mycket han förmår. Tror ni väl att alla göra det? Alla tänkande? Ja det tror jag visst. Huru skulle man annars handla? Af naturdrift? Af slump? Jag kan icke fatta att ej hvar och en skulle ställa ett sådant framför sig, mer eller: mindre möjligt att upphinna, allt efter hvar och ens Frmåga