Aftonbladet – 11 januari 1861, sida 1

sv rg ens voro! värda att lösa ert skotvång, nådigasterfrökenit MG Sh Nånå förifra er icke, sade fröken Lindenow mildt, men med ett visst vemod i tonen. : Ack att:-menniskorna skola vara så elaka! När man så der sitter isalltysthet på landet; omkifven af älskade -vänner och anhöriga, när man: har: sådana, eller sina goda, tillgifna, enkla och oförderfvade tjenare, så-— vet man så. litet af! allt dylikt och förgäter, att det finnes annatäniböcker. Men! knappt sticker. man ut hufvudet i verlden — så möter man genast något sådant:— och derföre —— ja just derföre Kar jag så länge dragit mig för att lemna mitt ära! fridfulla hem. ; Ni går ju ner i er hytt?4 bad-Ernst enträget. Å SDet gör jag, och: börjar nu genast, sade fröken Tindenow.. God matt, tillade hon vänligt, och litet saktare sade hon:vCStackars folk! nu få de trängas i den trånga hytten, :och :det-är: ert; felt Nej, deras eget, genmälte Ernst. NÅ jog medgifverdetX sade Adelgunda; och der ser murbändå, fast i ensbra liten skala, huru det onda straffar sig. sjelft.:— Men så är det dock äfven här på jorden, det har jag så ofta märkt. i Ack! om jag nu fåtbfortsätta detta samtal med er, sade:lrnst ock bet på tänderna, och kåstade en blick af vrede och förakt. bort åt kackelvrån, och en af beundran och kanske något ändå långt: varmare på: Adelgunda, som sakta och stilla lemnade däcket. och gick ner:i:sin hytt. När hon vårit der. en fiten: stund; kom grefvinnan Ollonberg: in och medden allrasötaste ton:i verlden frågade, om. ej jungfrun? ändå kunde taga plats-påvdäck, hon skulle få en. pelskappa af grefvinnan.