är ett behof för hvarje tänkande, uppåt sträfvande sinne, så — kan jag icke neka, att jag gerna befattar mig med barn och deras ledning.4 . Det vet jag redan. Jag har hört en persön helt högt tala om alla edra barn, sade Ernst. med en liten släng af Stockholmsförtjusning öfver att få ett fruntimmer att rodna. FAR Fröken Lindenow gjorde det äfven; men mera af harm öfver uttryckets obehörighet, mera af. verklig ledsnad att finna Ernst lik så många andra, än af någon annan dum orsak. Ja det tror jag nog, sade: hon, dock med mycken allvarlig värdighet, ty så kallas, -.och det icke så alldeles utan skäl ; några små omkring min egendom, som gå till mig för att få sin undervisning; och som man på landet så litet vet af ordvrängningar, utan läter en sak vara och heta hvad den är -— så — kallas dessa små stockare — för mina bärn.4 i! Nådiga fröken, blif nu ej Ond på mit! Jag var dum! Jag kom i hast icke. ihåg att ni ej var — lik alla dem jag hittUls.öett, och — 0 jag ber er! — förlåt mig — men — det är så skönt alt se ett vackert fruntimmer rodna. Kunglig sektern försämrar; i stället för att förbättra sin sak, sade Adelgwida med allvarsam och värdig ton. CAttseenegvinna rodna af harm och ovilja kan aldrig vara vackerb. a 1 Nej, nej, jag medgifver det, svarade Ernst, men — man kan då möjligen drömma sig till att — att — hon rodnar af något annat. Och nu rodnade fröken Lindenow verklioen af något unnat, och mu förlät hönverk: ligen inom sig Ernst, och för att dölja allt