Aftonbladet – 10 januari 1861, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. . En any Mortarahistoria. I Schleswigsche Zeitung berättas: En i Beuthen i Preussen nyligen timad händelse har väckt stort uppseende. Två gossar på 14 och 15 år af mosaisk trosbekännelse, den ena anstäld i målarelära, den andra hos en bokhandlare, försvunno plötsligt till stor bestörtning för deras föräldrar och husbönder. Undersökning anställdes, och det upplystes, att en missionär vid namn Jacobson, som någon tid uppehållit sig i Beuthen, fört båda gossarna med sig i sin vagn till Tarnowitz och försett dem med respenningar och rekommendationsbref till Berlin. Den ena gossens far begaf sig nu skyndsamt till Tarnowitz, der han snart på telegrafTi erfor att de båda gossarna redan blifvit anhållna i Brieg, hvarifrån de genast fördes tillbaka hem. — En dödsring. En konstälskare, som nylifa köpte några saker i en handelsbod på S:t onoregatan i Paris, tog en gammal ring ihanden, för att noggrannare betrakta den, samt kom dervid att rispa sig på en af dess skarpa kanter, men gaf likväl ej vidare akt härpå, utan fortsatte sitt samtal med köpmannen. Plötsligt erfor han en obeskriflig känsla i hela kroppen, hans sinnen förslöades, och han sjuknade så allvarsamt, att man måste skicka efter en läkare. En sådan kom och fann genast alla tecken till förgiftning, hvarföre han använde starka motgifter, genom hvilka det snart lyckades honom att få den sjuke på benen igen. Ringen undersöktes derefter noggrannt af läkaren, som länge vistats i Venedig, och han igenkände den vara en fordom s. k. 2dödsring; sådana brukades i Italien i medlet af sjuttonde århundradet. Två lejonklor af skarpt stål voro anbragta på ringen och fyllda med starkt gift, så att man kunde göra sig af med en fiende blott genom att trycka ans hand; ty den minsta rispa i handen hade döden till följd. Att giftet varit mycket starkt kan man sluta till deraf, att det efter två århundradens förlopp ännu kunde åstadkomma ofvannämnda verkan. — I England har man uppfunnit ett nyit sätt att upplösa gamla linneoch hampväfnader. Medelst dertill konstruerade maskiner repas gamla lappar upp, ja till och med gammalt tågvirke; de gamla linneoch hamptrådarne upp: repas och tvättas omsorgsfullt, hvarefter de kardas och spinnas. Äfven silkespapper upplöses och exporteras till Frankrike, der det förarbetas till ett slags groft sysilke. — Vezxelrytterl. En läderhandlare i London, hvilken gjort en storartad konkurs på en mil lion eller så dd hade i längre tid drifvit vexelrytteri i -fabelaktigt stor skala. Han stod i förbindelse med flera låneinrättningar och förstod att skaffa sig sådant förtroende, att bankerna täflade om att göra affärer med honom. Såsom bevis på huru förtrolig fot han stod med direktören för Bank of London berättas; att de båda RR sins :emellan: begagnade särskilta benämningar på olika penningesummor. När direktören hade penningar, som han ville diskontera mot läderhandlarens vexlar, och det OR han önskade utlåna uppgick till 5000 , skref han till sin vän läderhandlaren: Skicka mig en tesked. 10,000 kallades en dessertsked, 15.000 en matsked och 20,000 en soppslef. — Prester med mustaoher. Det har dröjt länge innan engelsmännen kunnat förmå sig att antaga det franska modet att nyttja mustacher och hakskägg, men nu hafva de — till en del sannolikt i sammanhang med nationalbeväpningsrörelsen — kommit derhän, och nu drifva de saken med sin vanliga grundlighet. Man ser nu mustacherna grassera bland; alla klasser; till och med den presterliga är smittad af modet, så att biskopen af Rochester nyligen ansett sig nödsakad att utfärda ett förbud för presterna i sitt stift att bära den krigiska läppprydnaden. Det tros dock att hans förbud skall uträtta lika litet som engelska bankens. Denna förbjöd sina. kontorister att bära mustacher under kontorstiden, men måste återkalla förbudet för att ej förlora hela sin personal. . — Underjordisk eld. Då Orpheus i underjorden, nyligen örats på teatern i Odense, fattade elden i klädningen på en af aktriserna, fru Hansen. Ridåen måste gå ned och representationen afbrytas, emedan fru Hansen blef temligen illa bränd.