21009 UTV al nb rönintet Ila Ar saa AU ILKT heller underkännas. Men i Sverge, der förlägskäpitäalet länge torde befinnas otilltäckligt för, redan åvägabragta näringsföretag och för tillgodogörande af mångfaldiga ännu alls icke bearbetade näringsområden, är framför allt angeläget, att de kapital, hvilka: genom arbete. iförening med sparsamhet kunna beredas, komma att upphemtas och bibehållas uti den mera rörliga formen af bankdepositioner. Det är förut anmärkt, att denna bankernas uppgift väl finnes uttryckt i grunderna för banklagstitningens ehuru den i tillämpningen icke rönt tillbörlig uppmärksamhet. Visserligen utbilda sig endast småningom de insigter och vanor, som i förening förmå omskapa ett folks hushållningssätt; men otvifvelaktigt kunna och böra kreditanstalterna, om de äro riktigt organiserade och rätt förvaltas, härtill företrädesvis bidraga. Kan det nu icke nekas, att bankernas förvaltning i väsendtlig mån bestämmes af dej lagar, efter hvilka bankerna organiseras, så återfaller en icke ringa del af skulden för encfelaktig bankförvaltning på sjelfva lagstiftningen. Hvad riksbanken angår, ligger underlåtenheten af.en fortgående up vi ingsrörelse bankoreglementet helt och hållet till last. T detta reglemente har tillåtelsen att, emot ränta, på uppoch afskrifningsräkning eller) såsom deposition emottaga penningar först nyligen blifvit inrymd. De enskilda bankinrättningarnes förmedlande verksamhet emellan. kapitalisterna och de:;lånbehöfvande har hufvudsakligen inskränkt sig till utlåning af det kapital, de förra, såsom bankdelegare, tillskjutit, eller af sedlar (myntrepresentativer), hvilka bankerna varit. berättigade att på samma kapital och derutöfver under en eller annan form utgifva. Den här förutlemnade redogörelse för bankernas verksamhet vitsordar detta förhållande. Sedelutgifningen har sålunda, i stället att böra betraktas endast såsom hjelpmedel, blifvit det hufvudsakliga föremålet för bankernas verksamhet. I viss mån låter väl detta förklara sig ur den ringa kapitaltillgången och föga utvecklade affärsverksamheten på flera orter, hvarest enskilda bankinrättningar uppstått. Icke mindre skuld; till det anmärkta förhållandet träffar lagstiftningen angående räntefoten; ty bankerna, hvilka till en del ännu äro och i sina tidigare reglementen nästan allmänt varit :betagna rättighet att sjelfva betinga högre än 3 proc., hafva svårligen å.sin sida kunnat erbjuda deponenter en ränta, tillräckligt hög att väcka någon allmännare håg för tillfällig placering hos bankerna af lediga kapital: Utan att förbise dessa förhållanden, kan man, likväl icke undgå att finna den förnämsta förklaringsgrunden till bankernas åsidosättande af upplåningsrörelsen uti rättigheten till den öfverdrifvet höga sedelutifning, hvilken lagstiftningen medgifvit. ankerna hafva ovilligt underkastat sig en, om Oc ., 1änteutgift för uppsamlande af de alltid på hvarje plats tillfällietvis lediga större eller mindre: kapitaltillgångarne, så länge de kunnat genom utgifvande af sina egna räntefria kreditsedlar bereda medel för den lönande utlåningsrörelsen; och om något bemödande att i bankernas kassor indraga hos allmänheten tillgängliga medel förefunnits, har detta företrädesvis gått ut å en vexlingsrörelse, genom hvilken -bankomna sökt hålla sina egna sedlar i omlop och i stället tillbyta sig andra bankers sedlar, som skulle tjena till vexlingsförmågans upprätthållande. Att en så beskaffad bankversamhet, som stundom urartat till fejd bankerna emellan om hvarandras sedlar, deremot ingalunda tjenat att medla emellan tillgång och efterfrågan af kapitalen, ligger emellertid för öppen dag. Mindre åskådligt, men derför icke mindre sant, är, att bankerna genom nämnda ensidiga sedelrötelse långt ifrån beredt sig sjelfva den deraf förväntade vinst och ännu mindre den tr fehet, hvilken en ändamålsenlig uppoch utlåningsrörelse, i förening med en ganska inskränkt sedelutgifning, kunnat och bört lemna. Vid närmare undersökningar af alla kostnader; hvilka. den såsom hufvudsak drifna sedelutgifningen ådragit bankerna, skall det nemligen visa sig, att dessa kostnader föga, om ehs i någon mån, understigåt den måttliga ränta, emot hvilken tillfäligtvis lediga kapital i allmänhet bort kunna af bankrörelsen, omj verksamheten deråt varit riktad; tillgodogöras... En härom i;.detalj gående undersökning skulle. emellertid gå utom det egentliga föremålet för komiterades Wppdrag. Om det, nära för handen liggande bekanta exemplet: från Stockholms enskilda banksrörelse icke kan, i anseende Till de olika Orternas skiljaktiga kapitaltillgångar, tillmätas. fullt bevisande kraft, lemna deremot förhållandena vid åtskilliga lands: ortsbänker under de sista åren, oaktadt då rådande penbingebrist,.. ganska bevisande exempel både på möjligheten att tillvägabringa den förut försummade upplåningsrörelsen och på: de: fördelar, hvilka bankerna sjelfva deraf skörda. ; Inflytandet af den medgifna alltför vidsträckta sedelutgifningsrätten har icke inskränkt sig endast till att hindra uppkomsten af en verksammare upplåningsrörelse hos de enskilda bankinrättningårne, oms också denna olägenhet är den mest i ögonen fallande. Äfven i andra hänseenden har detta inflytande menligt inverkat på kreditväsendet och penningerörelsen. Den öfverdrifna Sedelutgifningsrätten, i förening med det af allmänna bankodiskonten gifna föredöme, angående sättet för utlåningsrörelsens bedrifvande, har, mer eller! mindre omedelbart, motverkat införandet af kreditbruk, som under andra förhållanden; otvifvelaktigt här, såsom i andra länders skulle hafva jan sig allmännare gällande.) Vanan att verkställa all liqvid medelst banksedlar har rönt alltför mycken uppmuntran don form. hvarondar hanlkarnac hyitvöideal. t