Aftonbladet – 10 januari 1861, sida 2

de ena emedan deras ålder fordrar lek, de andra emedan deras beroende, deras borttagna frihet, deras tvång i många afseenden skulle göra dem lifvet odrägligt och deras herrar för dem afskyvärda, om man icke lånte några af sina många otaliga befallningar och uppmaninger till lydnad för sig och sin egen oinskränkta vilja formen af ett godt och gladt skämt, som ofta gör mera nytta och oändligen mycket mera glädje och lefnadslust än kärfva, korta, kalla befallningar. Jag vet redan, att ni med stor kärlek och mycken mildhet behandlar edra tjenare?, sade Frsnt, som på en gång ville säga en artighet och se hvad smicker hade för verkan på fröken Lindenow. 4Ja så, sade hon liknöjdt, ja, annars vore jag väl ett vidunder. ; : eSom likväl hade millioner likarX, anmärkte Ernst. : ?Det känner jag ieke4, sade Adelgunda, jag vet blott, att då försynen gifvit mig en förmögenhet, som förutsätter att jag måste hafva många tjenare. efter här icke finnas några nunnekloster, och efter jag dessutom skulle känt föga kallelse att dit inträda, och emedan jag har få eller inga anhöriga, ingen man, inga egna barn, utan nästan endast och allenast är omgifven af tjenare, så skulle mitt lif blifva en verklig plåga, om jag icke såge dem glada, lyckliga, nöjda med sin lott, med mig och min behandling. Ja, jag skulle vara otröstlig om de ej äl skade och vördade mig på samma gång, som de. utan allt tecken till motsägelse, lyda och hörsamma mig. Ernst var förbluffad. Ett ungt fruntimmer, som, utan att vara enka, sjelf vågade tala om att hon icke hade någon man, nägra egna barn! Detta var ju något oerhördt! — En sådan brist på tilgjordhet! Ty se kunde Ernst kalla det Tfräckhet eller otillbörlig öppenhbjertighet, emedan icke en enda gnista af betag dervid sjok per tvä ade vi essa ord se ärtom, Adelgunda i