Aftonbladet – 10 januari 1861, sida 2

denow haft en oändlig öfning4, vidtog Ernst halft darrande för verkan af detta sitt en mäle. Det vill jag visst icke påståt, återtog fröken, skrattande; men icke heller är jag just af dessa prester, som predika en lärg och lefva efter en annan. j Nej, det kan jag nogsamt finna och för. stå, inföll Ernst och drog en djup suck. ty här, tänkte han, vore ej rådligt att ens våga ett försök. Under dessa och dylika samtal förgick dagen, och Ernst vek ej ett ögonblick från fröken Lindenows sida, icke ens under middagen, då alla de andra damerna läto hemtå sin mat ner till sig, men fröken intog sin middag nere i salongen, emedan den stackars Mina mådde så illa bara hon fick se en skymt af mat. Kaptenen och, ett par andra hyggliga herrar sköto väl undan Ernst ibland, och fröken famsprs kade med desså på skämt och allvar, och utan all tillgjordhet, .d. v. s. hon; flög aldrig bort till damerna, för att bevisa det obevisliga i att ett bildadt fruntimmer icke är bra mycket mera. roadt af bildade mäns samtal, än med ledsamma, knäppiga, utanpå tillgjorda och invärtes råa fruntimmer. Grefvinman Ollonborg med döttrar hade dessutom . fått så oändligen godt sällskap uti en hofrättsrådinna från Jönköping och hennes dotter, menniskor bland dessa många, som äro platt intet, och som man aldrig tänker på oftare än när de stå i vägen. Dessa hade nu så införlifvat sig med den skånska familjen, att alla fem voro liksom ett, utan att likväl i något så väl öfverensstämma som i att kritisera fröken Lindenow. När det led mot aftonen, sade fröken till Ernst, som hon nu tycktes vara helt bekant med: Gudi lof att vi hafva detta vackra väder! Jag har till hälften lofvat bort min hyttplats till en af de skånska fröknarne, för att sjelf sitta på däck, tyjag kan tåla vid hvad som ;helst. ; Nej!4. svarade Ernst hastigt och ifrigt,