Aftonbladet – 10 januari 1861, sida 1

oet lade till vid Riddarholmsbryggan och sålunda betala fröken med samma mynt, och hårdt straffa Henne; ty han började nu förmoda, att hon rent af koketterade på detta sätt, för att plåga och oroa Ernst, Mön ibland ropade en röst inom honom: Kanske vet hon icke att jag fins, kanske har hon än aldrig fästat en Tjioke, än mindre en tanke vid mig, och då ville han nästan qväfvas. Han råkade slutligen alldeles i ett slags förtviflan, som likväl ej hindrade honom att hafva ögonen oafbrutet fästade på fröken, men snart utan allt hopp atthon någonsin skulle vända sitt anlete ät honom. Men — hast du mir gesehen, hvad händer! Jo! Kapten säger: .Ah! der ha vi göteborgarn! Godt, då mötas vi ej i slussarne. Han har minsahn varit ute tidigt i dag. Och nu vände -sig alla blickar åt en på hafsytan rykande prick; men — Ernsty han var icke sä dum och helsade på fgöteborgarn, utan han såg nu med öppna ögon på detta anlete, som så länge och så envist fördolt sig för honom. Öch hvad såg han då? Jo, ett fint, regelbundet anlete, med vackra, goda, milda drag, utmärkt vackra och friska färger, behagligt för vinden svajande lockar, en liten gnista af svårmod öfver de mörka, icke ovanligt stora men själfulla ögonen; men deremot ett gladt, leende drag öfver munnen, som icke var afundsjuk om en perlhvit tandrad.: Det hela hade ett outsägligt behag, men icke ett sextonårigt, utan tjugofemårigt, ty så pass gammal såg fröt ken ut. Min Gud, om hon vore en ung enka! — Och det var Ernsts allraförsta egoistiska tanka, ty hvad hade det väl gjort honom, om hon med dödssorg i hjertat öfver en oersättlig förlust sutit der framför honom, bara hon varit en ung, rik enka, som han hade kunnat fria till, utan att få... korgen! Men: på något sådant som att kunna få en korg tänkte Ernst visst aldrig, och det skola vi ej förtala honom för, ty sanningen att säga, så är det nästan en ung mans eget fel, när han någonsin utsätter sig