Aftonbladet – 10 januari 1861, sida 1

deles fullsatt. Alla hade begifvit sig ditupp, t. o. m. de skånska månarne, två magra, bleka, ljusletta flickor, mycket rikat, såsom. hvar en och tillade; sedan de sagt någon glosa om dem. Afven. grefvinnan var på däck, gjorde mycket väsende at sig, skickade sin kammarjungfru upp och ned efter kuddar, kappor, parasoller, pirater, konsolatörer, och slutligen efter — tre böcker, öeh nu var hela familjen inbegriper i litteratur, på så sätt likväl, attingen vände blad, utan tittade öfver boken och tog i noga ögnasigte allt hvad som föregiek; öch det var icke så litet det. Till Ernsts eviga otur med den nykomna fröken hörde nu åfven att hon satt sig allena högst uppe i hörnet på de högre sofforna, att kaptenen stod der utanför, i en vacker, a kurtisörställning, och samtalade mycket lifligt med fröken, under det han derjemte gaf korta och bestämda svar åt dem som tilltalade honom: Kaptenens hela uppsyn förrådde, att han framför sig hade ett fruntimmer; behagligt att skåda, angenämt att samtala med, oc roande att åhöra. En ungliflig mans anlete är ofta i detta hänseende en spegel, och den som blott sett kaptenen, både när han sämspråkade med den skånska grefvinnan och äv med den der Festgöthafröken, men icke sett de båda damerna, skille dock, blott och bart af uttrycket i höns anlete, kunnat se och förstå hvilken som vur för honom behagligast. Trnst satte sig på soffan bredvid en af månarne; hon drog till sig sin kappa och vände sig ifrån hononi. Ernst gick några slag upp och ned på däcly och märkte ganska väl huruledes båda miånarne och deras störa planet samt allå te andra fästade: sina ögon på hönom; och huru somliga talade vid sina grannär om honom, men fröken, den obarmheörtigt liknöjda fröken — hon vände sig icke ens n enda gång ut åt däck. Slutligen höll Ernst på att förlora tålamodet och hade så när tagit det mordiska beslutet 7 att — gå ned i sin hytt och stanna der tills ångfarty