Aftonbladet – 9 januari 1861, sida 2

ledes midt emot! n:o 3, och, för att bättre kunna lyssna på utgången af den grefliga ambassaden, stängde han icke dörren, utan drög, endast för den lilla försåtliga gardinen. al ; 3 Det dröjde icke länge innan underhandlingen tog sin början, ty sedan RAR titfat in i sin fullpackade och troligen föga trefliga hytt, och der tälat litet med en sur ton om buttrå och sträfva och föga beredvilliga ellerjartiga sjömän, som icke gå damers billiga önskningar till mötes, gick hon med raska och ljudeliga steg och bultade på dörren till n:o 3. Frökens kammarjungfru öppnade den genast, och Ernst, som var bara öga och öra, upptäckte framom vid det lilla bordet i hytten en vacker, smärt och ändå fylligt välbildad figur, som stod och såg på en bukett med utmärkt vackra blommor, hvilkas doft snart hann till sjelfva Eräst. Hon tycktes för resten ordna några småsaker på bordet, men då grefvinnan, nästan undanstötande kammarjungfrun, steg in i hytten med begäran att få tala med fröken Lindenow, vände denna sig visserligen om, men — den obarmhertiga gardinen drogs i samma ögonblick framför dörröppningen af den afundsjuka jungfrun, och nu -hörde Ernst följande samtal, utan att likväl se något föremål i n:o 3, ty det var icke så godt att lyfta på en flik af dess gardin, som på hans egen. Min bästa fröken, sade grefvinnan med en myndig och — som hon -sjelf troligen ville göra den — en högst imponerande ton — fröken har en hel hytt, och jag med tvenne döttrar, som båda äro sjösjuka, vi hafva ej mer än en hytt tillsammans. Jag hoppas fröken är så god och inser orimligheten af detta och tillåter att en af mina döttrar får den ena platsen, så vill jag alltför gerna betala en däcksplats för jungfrun, ty en sådan har. min. SHvem är det jag har den äran att tala med? frågade fröken artigt. . Jaså! Jo, grefvinnan Ollonberg. Förlåt