EN KUNGLIG SEKTER. Berättelse af författarinnan till Kusinerna. ) Sådana tankar flögo i detta ögonblick förbi Ernsts själ, likasom dessa hvita sjöfoglar, söm med lätta vingslag susa förbi den framåt ilande seglaren, men — skola vi nu bekänna och medgifva det: En half timme derefter hade Prnst glömt allt det goda och upphöjda han nyss känt en fläkt utaf. Hän hade rökt bort det i en enda: öigarr, och — när han ankom till Jönköping var han samma dandy, med samma små tankar, samma tumslånga ideer, som när han kom ombord, och med en viss öfverlägsen lejonblick betraktade han hela sin omgifning, både dem som gingo ifrån fartyget och dem som togo emot dessa, och kände en ljuf förnöjelse när han såg att några unga damer och sedan några unga herrar uppmärksamt. sågo på honom, hviskade om rr nom och slutligen frågade den artige kaptenen om honom, och när de fått svar — ännu nogare betraktade honom, ty allt detta märkte vår kunglig sekter, och Mycket annat smått dessutom, som smakade hansegenkärlek och fåfänga förträffligt. Ålven fick han N:r 8 på Stadshuset? och inom em lten stund var han i full ordning ochtillreds att göra flera uppvaktningar i anledning at den arfsfråga hvarom rättegång var anhängig i Göta hofrätt, och som nu föranlåtit farbrodren att skicka den motsträfvige Prorsonen hit. Hvart. den unge, fiffige Stockholmaren kom; blef han utmärkt väl mottagen. Jönköping vet man ganska väl hura hufvudstadslejonen heta, och Ernst hade dessutom något så godt och till hans fördel intagande i sjelfva sin blick, att egenkärJek. egoism och dandyism ej ens förmåt utrota det, så att han hyllades och nästan firades öfver allt hvar hölst han kom; bära han ej råkade på den alltid lefvande och Nad ) Se A. B. nir 5 och 6,