Hanna hade en öförklarlig och liten del, rusade han upp på däck, och alla hans tankar, de der Htlvärliga och goda, dykade på en gång upp ur den täta dimma, der de legat och slumrat under helå denna mellentid. Klockan var ungefär nio, ganska få nya passagerare syntes på platån eller Cklubben, såsom det på Hjö-språket heier, men deremot så mycket mera fraktgods. När fartyget låg stilla började man bära och släpa derpå, och då kaptenen, allt på densamma Kommendören, blef ett fruntimmer varse, som kom roende till bryggan, od han glad sina händer tillsammans och sade: Nå, skall jäg väl tro mina ögon? Har det då ändtligen hunnit så långt? Välkommen, mycket välkommen! Min bästa och rymligaste hytt står tom och redo, och vännerna i Jönköping hafva prydt den med de skönaste och ljufligast doftande blommor. Gud välsigne alla de goda4, svarade damen med en vacker, klangfull röst, förråddesatt hon smålog, ty hennes drag kande ingen förnimma för ett tätt, blått lor, som afundsfullt var neddraget öfver den mer än vanligt skymmande hatten. Jat, fortfor hon, hit harjag då ändtligen kommit på mitt långa tåg. Gifre Gnd jag vore så långt på hemvägen! Hvad är det nu för en önskan?4 sade kaptenen leende. När man begitver sig ut på lustresa; blott och bart för sitt nöje, så måste man hafva friskt mod och muntert sinne, och det plägar ju annars visst icke tryta er, min nådiga? Och nu måste ni just vara vår sol här på denna resa, ty, tillade han i saktare ton, tvi hafva några bleka månar från Skåne, som icke se mig ut att kunna sätta lif i någonting, emedån de sjelfva sakna allt dylikE? Gch nu var allt frakteodset ombord, och nu räckte kapteneh sjelf handen, och det med största möjliga vördnad och artighet tll? den främmande damen, som kom åtlöljd af en fint odek väl d betjent öch en