ändå. Och när det då eäder kom flygande i luften, hade bara då någonting stått tillreds att taga dessa bättre känslor i lufven och binda dem fast vid själens och bjertats hufvudingångar, så hade Ernst ännu kunnat blifvit något, och något mycket godt och Bra till och med, ty bu stod han just på de sista trappstegen till detta. intet, som är så mångens mål, och som man så säkert hinner, såframt ej det bättre tager öfverhand af det sämre ännu innan all ungdomsspänstighet är borta och karakteren fått en viss hårdnad, leraktig och fest form, som af intet kan upplösas, om ej af stora olyckors våldsamt forsande strömmar och hvimande stormar. Morgonen då Ernst skulle afresa från den lilla staden, der han roat sig så mycket och der hans egenkärlek betydligt vuxit till, var nu inne. Med tunga steg vandrade han på den sköna och solbeglänsta Juni-morgonen ned till hamnen, och han såg verkligen gansk rätt, när han tyckte sig märka, att gardinen rörde sig vid ett visst fönster på stora gatan, och att andra fönster sakta öppnades när han gått förbi, samt att en liten näpen papiljott stack fram vid ännu ett annat fönster. — Farväl, I sköna, I glada och lefy nadslustiga Jönköpingsflickor! sade Erust och kastade en slängkyss åt stranden, när fartyget lade från land. På däck var tomt, tyst och otrefligt. Några damer, som sågo ledsammö ut och bara skulle gå till Motala, sutto inkrupne i sina kråkor och koftor, och några omorbadesherrar vandrade fram och åter. De flestavoro nere i sina hyttor, och när Ernst eu liten stund betraktat den lilla vackra stad, som han nu med verklig saknad lemnadey fastän han med en otrolig liknöjdhet, nära nog gränsande till förakt, för ätto dagar sedan der anlupit, gick äfven han ned i sin hytt, sträckte ut sin lekamen på britsen och drömde något litet om de der skälmska bruna — just som man lade till vid Hjo. Men då väknåde plötsligt Ernst, och af en oöfvertänkt känsla, der lilla.