ver alla de små och stora häradshöfdingar och notarier som icke ens försökte att mäta sig med den stockholmske kongl. sektern. Här var det ej president och sittande rätt som gåfvo utslag, utan-de unga damerna, och de myste så sött åt Ernst, att han aldrig kunnat önska sig bättre, än om de äfven fått afgöra hans arfsfråga. Men äfven med detta tycktes det gå bra, och ingenting kläder en verldsmenniska så mycket som all möjlig framgång, och det var just Hvad Ermst råkade på hvart han vände sig i den lilla näpna staden, som i mycket icke har sin like i hela det stora, föga näpna Sverge. Jay sjelfvaste Cupido höll på: att komma med i spelet. Ernst var nemligen en af dem, hvilkas hjertan stå öppna på vid gafvel för denna kila gud, som tar så litet rum, men gör så mycket väsende omkring sig. Ernst hade nemligen hittills alltid varit bland dessa, om hvilka man kunde bruka den gamla utslitna metaforen, att hjertat hade -— likt fjäriln — sväfvat från ros till lilja, från lilja till rös, utan att någonsin fastna eller stanna godvilligt hos någon. Sådan hade; Ernsts bana i Stockholm varit, ooktadt hjertat väl en gång i veckan pickat litet härdare vanligt, för att likväl dagen derpå åter till sin. vanliga lugna, jemna takt. Hans hjerta hade ovilkorligt, och honom sjelf ovetande, jagat och: letat, utan att finna, ty han sjell. gjorde det visst icke, Men här i Jönköping, der allt var så nytt, så förbytt, der. höll ett par skälmska bruna ögon och en liten rosenmun på att sätta eld i det hittills med alldeles ovanligt bastanta brandmurar och brandbotten försedda kongl. sekters-hjertet. Men ack, tider blef ju alldeles för kort! Veckan var slut, och det ärende, för hvilket resan skett, så väl uträttadt som möjligt, och Ernst mäste vände åter till detiräkiga ötocl nu hette. En musikalisk inföll.just på sista aftonen af hans vistelse i den Tia goda staden, och der suckades