korliga suck hade kommit af ungefär följande tanke: Det fins då ändå qvar här på jorden verklig dygd, tyst och anspråkslös välgörenhet, tacksamhet, oskuld, inbördes kärlek och oförderfvade bjertan. De finnas då ännu, dessa goda andar; fast man skall söka dem långt bort i fjerran, från den vil seförda och förderfvade öfvermätta och förslappade stora verlden! Det : verkligt goda är då icke alldeles utdödt. Det lefvert — likt dessa örter som spira fram i klyftorna äfven af de kalaste, torraste berg, och som hvarken stormar, hetta eller köld förmå utrota. Det fins ändå, och redan det — är en tröst! SA