Aftonbladet – 8 januari 1861, sida 2

henne??frågade studenten med ett otäckt frinande skratt, sedan fartyget åter var satt 1 gäng, ; ömst. såg bort åt akterdäck likasom för att upptäcka om der möjligtvis kunde vara någon som knhde tycka något innan han svarade, men då detta icke förefanns, sade han ändå: Hon är ju så ung, bara ett barn! ?Ja, de. äro just de roligaste att tämja.? Ernst teg. Det fanns ändå någonting inom hönom som satte sig emot att kasta det första fröet till förderf i ett ungt, alldeles oerfaret sinne, ty den unga EE klädda flickan bar så tydliga spår af enfald, oskuld, barnslighet, ovetenhet af allt ondt, kanske allt godt äfvenledes, utom tillgifvenhet för moern. Atminstone smälte hon vid detta afsked i heta tårar, och dessa så naturliga, så omotade och ofördolda, ty — som hon blott hade en liten dålig blårutig näsduk för syn skull i handen, lät hon tårarne Obehindradt falla ned först öfver kinden och så vidare öfver den urtvättade halsduken. Det var en liten f... till att grina när hon gråter!?, sade studenten. Ja, stackar liten! hon koketterar åtminstone j med sina tårar, svarade Ernst, som ändå j kunde låta bli att se på det arma barnet. , Nu går jag och tröstar, henne och säger henne att hon åtminstone skall gråta med behag? sade studenten. Ernst teg och såg på. ; Det var alldeles rysligt hvad hon gråter och tjuter, min söta vän!? sade nu studenten och skuffade till flickan för att väcka hennes uppmärksamhet. Flickan vände sig bestört om, torkade hastigt bort tårarne, och såg — rädd som en hare — upp på studenten, som skrattade.